Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla barn är inte söta

Annons

Mors Dag i dag, grattis alla mammor.

Lite extra till min egen som jag gick och blev osams med i torsdags, precis så där som vi brukar bli osams både titt som tätt. Det är en grej vi har. Är vi för lika eller för olika? Inte vet jag, jag älskar min mamma fast hon gör mig galen. Hon älskar mig fast jag gör henne galen.

Själv tänker jag inte bli mamma, men nästan alla mina vänner har nu blivit mammor så jag får en massa barn på köpet och jag har tre fantastiska gudbarn. Viktigt att poängtera att det inte är så att jag inte tycker om barn, jag tycker om dem hur mycket som helst, det finns till och med barn jag älskar. Men inte alla barn, verkligen inte. Jag tittar inte på barn på bussen, jag lägger inte heller märke till barn som inte sitter ihop med vuxna människor jag känner. När barn vill mig något har de dock min fulla uppmärksamhet, jag hjälper till att leta borttappade föräldrar på stormarknader och tivolin som om mitt eget liv hängde på det.

Det är inte alls så att jag inte bryr mig, jag är bara inte så värst intresserad. Tänkte att Mors Dag är en bra dag att lufta detta. När jag berättar att jag funkar så här blir folk som känner mig inte förvånade och de förfasas heller inte. Människor som inte känner mig kan snabbt degradera mig till en lägre stående varelse. Alla måste nämligen älska barn. Obegripligt.

Det finns de som säger att alla barn är söta. Det är ju ren lögn, det finns barn som är direkt fula, barn kan också se väldigt roliga ut på ett föga smickrande sätt. Det är en välsignelse att alla föräldrar landar i övertygelsen att de fått världens finaste barn. När kollegor dyker upp på jobbet med sina barn förväntas alla dyka ner i vagnen och konstatera att barnet är höjden av perfektion. En gång kom en tjej med sin nye son, han hade världens uppnäsa och såg ut som ett litet troll, jag blev glad när jag såg honom och utbrast ”Vilken rolig”. Det blev knäpptyst. Så fick man inte säga. Därför törs jag nästan inte säga något alls när jag träffar nya små barn nu för tiden, det går ju oftast inte ens att se om det är en pojke eller flicka och tar man fel där så kan man få en skötväska i bakhuvudet av en hormonstinn nybliven mamma. Nu står jag bara och ler och nickar lite milt och instämmande.

I går träffade jag en bebis, fyra månader men det största barn jag sett. Mamman upprepade igen och igen under kvällen att hon inte trodde att han fick i sig tillräckligt med mat, den späda mamman orkade knappt lyfta honom och hon hade tidigare berättat utförligt hur ofta hon matade honom, han fick mjölkersättning också för att hon skulle vara på den säkra sidan. Så plötsligt ville den lille pojken inte ha mer mat och då pratade mamman oavbrutet om sin oro. Andra mammor engagerade sig. Jag var tyst, vis av tidigare klavertamp.

Till sist smög jag in ett litet, ”kan han inte vara mätt tror du om han ätit hela dagen?” Mamman såg irriterat på mig och tog ett ännu mer bestämt grepp om bebis och nappflaska. Jag fortsatte hålla snattran. Senare började någon tjata om vem den enorma bebisen var lik, mamma eller pappa. Plötsligt hör jag min egen röst säga: ”Thor Modéen tycker jag”. Ridå.

Titti Schultz

Mer läsning

Annons