Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anders har fått se världen tack vare Sandvik

/
  • Anders Wallin har å Sandviks vägnar försvarat flytten av huvudkontoret till Stockholm. Men när flyttlasset går nästa höst har han själv redan slutat.

En slump tog Anders Wallin till Sandvik – och han blev kvar i över 40 år. Men allt kunde ha blivit annorlunda den där måndagsmorgonen i januari 1995, när en jordbävning ödelade familjens dåvarande hemstad Kobe i Japan.

– Vi bodde i ett hus byggt av Sandvik, och det var tur det, säger han.

Annons

Sandviks informationsdirektör Anders Wallin går pension i början av nästa år. Då ska han lämna över till efterträdaren Jan Lissåker, efter över fyra decennier på företaget. Men att det blev just Sandvik var mest en tillfällighet. Han ville bli diplomat och hade läst franska i Paris när han sommaren 1970 knackade dörr hos svenska företag i den franska huvudstaden. Till slut fick han napp – hos Sandvik.

Anders Wallin tar emot GD i sitt arbetsrum på det som än så länge är Sandviks huvudkontor. Det är ett litet och anspråkslöst rum för att tillhöra en av jättekoncernens högst uppsatta personer. I anslutning till arbetsrummet finns ett ännu mindre rum som han på goda grunder kallar för ”skrubben”.

Det är ett mötesrum och det är därinne han slår sig ner för att svara på frågor. Trots det turbulenta läget i världen och de pågående förändringarna inom Sandvik ger han ett avstressat intryck.

Är det för att läget är som det är som du passar på att gå i pension?

– Nej inte alls. Jag är ju 65 år nu och det var planerat så här, även om det dragit ut på tiden lite.

Han ville bli diplomat för att han ville se världen men insåg tidigt att Sandvik kunde vara ett minst lika bra sätt att komma iväg.

I mitten på 1970-talet blev han Sandviks platschef i det kommunistiska Polen. Med bas i Warszawa skulle han se till att Sandviks kontrakt blev så bra och många som möjligt. Miljön var dyster med fattigdom och en utbredd korruption. Men det krävdes inga större åthävor för att få affärerna i hamn.

– De här kommunistländerna var ju korrupta men de var korrupta på en låg nivå. Västerländska kulspetspennor till exempel var efterfrågade. Vi hade ju allt och de hade inget.

Och inte behövde man dricka en flaska vodka heller, så fort en affär skulle göras upp.

– Nej, ryktet om det där med vodka är överdrivet. Det är klart att skulle man äta middag med dem så drack man ju vodka… Men man kan väl säga att när det gällde de enskilda människorna så var ju de lika rekorderliga som vi, sedan att de hade ett system som förstörde dem, det var ju en annan sak.

Bara ett par år senare började den process som 1989 resulterade i att demokrati infördes i Polen. Men då hade Anders Wallin med fru Aja redan dragit vidare. Och nästa station var en helt annan verklighet – New Jersey, USA.

Han blev ditlockad av ingen mindre än Percy Barnevik till en tjänst inom Sandvik Coromant Marketing. Det gick inte att tacka nej.

Anders och Aja hade dock hunnit mellanlanda en kort period i Sandviken och där tajmat in födseln av sitt första barn.

– Han föddes i flytten, kan man säga, på julafton 1976. Flyttlasset fanns i en container på Atlanten. Några veckor senare åkte vi vidare. Sånt där går ju inte att planera utan det blev så.

I 4,5 år blev de kvar i USA. Sedan följde en sejour i Sverige och i mitten av 1980-talet blev han chef för säljbolaget Sandvik Coromant Skandinavien, med bas i Kista.

Men världen fortsatte att locka och 1988 var det Japan som gällde. Han hade fått tjänsten som chef för Sandviks japanska bolag med flera hundra anställda under sig. Den första delen av uppdraget var att slå ihop företagets båda kontor i Yokohama och Kobe till ett huvudkontor. Den nya chefens val föll på Kobe – ett val som hade kunnat bli ödesdigert.

På morgonen den 17 januari 1995 klockan 05.46 vaknade familjen Wallin – Anders, Aja och de tre barnen – av att hela tillvaron bokstavligt talat skakade, och från jordens inre hördes ett dovt olycksbådande muller. De förstod direkt att det var jordbävning. I 40 sekunder höll skalvet på men familjens hus, som byggts av Sandvik, stod pall.

De flesta hus gjorde inte det och när de från sin sluttning tittade ut över Kobe direkt efter skalvet var synen ytterst obehaglig.

– Man såg bara hur det brann, stora eldsvådor. Det var en enorm förstörelse i stan. 6 000 omkom. Det var en väldigt traumatisk upplevelse, säger han.

Hela familjen klarade sig oskadd men huset var obeboeligt eftersom el, vatten- och avloppsfunktioner slagits ut.

Familjen åkte hem vilket även övriga Sandviksanställda svenskar erbjöds att göra. Men chefen blev kvar.

– Ja, jag hade ju ett företag att ta hand om. Och alla andra medarbetare bodde ju där. Men Sandvik klarade sig bra. Det var väldigt stökigt och allt som normalt finns på ett kontor låg ju huller om buller men det var inga strukturella skador, säger han.

Även medarbetarna med familjer klarade sig förhållandevis bra.

Efter Japan vände han hemåt än en gång. 1996 tillträdde han som marknadsdirektör på Coromant i Sandviken, en befattning han behöll i sju år.

Det var först därefter han slog in på informationsbanan, och det var en ganska rejäl omställning, berättar han. Arbetsuppgifterna var annorlunda men det var att lämna Coromant som var det svåra.

– Sandvik har ju en speciell kultur och anda och sedan finns det en delkultur av den som heter Coromantandan och den är väldigt speciell. Man kan säga så här, utan att överdriva nästan någonting, att Coromant är inte en organisation utan en stam, en klan.

– Det där är ju på gott och ont. En del av anledningen till att man når så bra resultat på Coromant är ju den här fina sammanhållningen. Men det var svårare än jag trodde att lämna, det tog några år innan jag fick ro i själen, säger han.

Men ro fick han. Så mycket att han 2005 erbjöds och tackade ja till tjänsten som informationsdirektör. Den har han haft sedan dess och det betyder att han verkat under två koncernchefer, Lars Pettersson och Olof Faxander.

Dessa båda har ju haft olika idéer om företaget, vilket kanske är tydligast när det gäller flytten av huvudkontoret. Hur har det varit för dig att plötsligt förvara en helt annan linje?

– Ja, alltså jag försvarar ju inte Lars och jag försvarar inte Olof utan jag försöker ju så långt jag kan hitta de sakliga motiven. Om vi tar det här med att flytta huvudkontoret så är det mesta man hör på stan bara skitprat, och jag försvarar inte Olof mot skitprat utan då försöker jag att hitta den sakliga grunden för beslutet.

Skitprat säger du men folk är väl oroliga och kanske undrar vad som ska bli nästa steg?

– Jo, men redan där börjar man gå vilse i pannkakan. Jag kan ju inte lova att det inte kommer fler steg i framtiden men när man pratar om att Sandvik överger Sandviken så har man ju lämnat realismen för länge sedan och när man spekulerar i att det är fru Faxander som vill ha hem sin make så är man ju också helt vilse, och sånt kan inte jag bemöta.

Slutligen, hur har Sandvik förändrats på de här 40 åren?

Här lägger han ut texten om hur en rad av Sandviks produktområden gått från att vara små delar av företaget och marginella spelare i världen till att bli mer eller mindre dominerande i sina nischer.

– Det har varit en enorm utveckling. Vi fanns ju i många länder redan då men vi var ett utpräglat svenskt företag. I dag är vi mindre utpräglat svenska och det där har ju uttryckts i den nya strategin med att vi går från att vara ett svenskt företag med global närvaro till att bli ett mer utpräglat globalt företag, säger han.

Men den utvecklingen kommer att ske utan Anders Wallin. I mars tackar han för sig och därefter ska han ägna sig mer åt annat han gillar, som att åka långfärdsskridskor och längdskidor.

Mer läsning

Annons