Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att bo på landet...

Annons
Jag skulle inte klara av att bo i stan. Deträcker bra att åka och handla varje dag, sägerChristina Persson. Till affären i Österfärneboär det tolv kilometer lång och mestadels ringlandeskogsväg. Här i Fågle, drygt en mil söderom samhället, bor Christina och Håkan Persson med barnenJesper, Tom och Peter. En kilometer bort åt det ena hålletfinns närmsta granne. Åt det andra hållet ärdet fyra och en halv kilometer till bebyggelse.

- Vi stör inga grannar och ingen stör oss. Det ärlugnt och skönt här och vi trivs jättebra, sägerHåkan Persson.

Avstånden är stora till det mesta förutomtill lagården och familjens postlåda uppe påvägen. Barnens skola och dagis finns i Österfärnebooch till pappa Håkans jobb är det 4,3 mil enkel resa.Christina studerar på folkhögskola i Österfärnebodit hon har en och en halv mils resa. Närmaste busshållplatsfinns på en mils avstånd. Det familjen tjänarpå ett något billigare boende äts snabbt uppav bensinräkningen. Två bilar är ett måste.

Planering ett måste

- Det är planering som gäller eftersomdet är långt till allt. Det är väl egentligenenda nackdelen, säger Christina Persson och tittar påsonen Jesper.

Han är snart elva år och har bästa kompisenen och en halv mil bort. Två gånger i veckan tränarhan hockey och en gång i veckan spelar han match. Trotsde långa resorna till och från trivs han i Fågle.

- Det är kul att bo så här och kunna varaute i lagårn och hjälpa till, säger han.

Familjen har hästar, får, grisar, hundar och katter.

- Jag har svårt att tänka mig att vara utan djur,i alla fall hästarna. Det är väldigt bra förungarna här. Man vågar ha dem ute utan att oroa sig.Det skulle jag aldrig våga i stan, säger ChristinaPersson.

Mörkret har sänkt sig utanför köket. Snönlyser upp en aning. Annars finns ingen belysning inom synhåll.Någon mörkrädsla har dock aldrig infunnit sig.

- Det är inte mörkare här än någonannanstans när man släcker lyset, säger HåkanPersson.

Morgonbestyren börjar tidigt. Jesper hämtas av taxibusstill skolan. Morgontidning har familjen givit upp eftersom deni bästa fall hinner fram före lunch med lantbrevbäraren.

- Man blir så van. Vi är inga stadsmänniskoroch har inget behov av uteliv eller shopping. Behöver vihandla kläder åker vi till Sandviken. Men härär det ingen som ser vad man har på sig om inte någonskulle råka köra förbi när man hämtarposten uppe vid vägen, säger Christina Persson.

Isolerade av snö

Under det stora snöovädret för tvåvintrar sedan blev familjen insnöad och det gick inte attta sig någonstans på fyra dagar.

- Det var lite marigt när det började ta slut påmaten, men vi brukar se till att ha ganska mycket hemma. Tillslut var det en bandvagn som kom fram, med medicin om det hadebehövts, säger Christina Persson.

Den yngste sonen Peter har krupp, något som ävenJesper var drabbad av som småbarn.

- Det har gått bra. Vi har fått åka tillfamiljeläkarjouren i Sandviken någon gång. Närvi väl har kommit fram har de varit pigga igen, sägerChristina Persson halvt på skämt.

Hon visar runt på gården och pratar lite med djureni lagården. Stolt presenterar hon de båda hästarnaTjodden och Orko. I hundgården skäller hunden Dogge.

Christina Persson ser sig omkring där hon ståri mörkret med de båda hästarna och med barrskogensom omgärdar gården.

- Det här vill jag inte vara utan, säger hon.

Mer läsning

Annons