Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

...av Polen

Annons
Det är ett rikt fiske öppet föralla. Vi såg stimvis med törnskator och när vitill slut nådde den mäktiga floden satt plötsligten sommargylling på vägen.

Men sammanfattningsvis törs man nog påståatt den här nationalparken gör sig allra bäst frånvattnet.

Komage till middag och 29 grader varmt klockan tio påkvällen.

Vi startade tidigt nästa morgon för en ganska kortresa till Drawienskiparken som ligger knappt tio mil nordost Wartavid floden Drawa - ett av de vackraste vattendragen i Polen. Vifor en krokig färd, med många stopp på femtiotalslandsbygden.Vi körde genom magnifika alléer, förbi hästoch vagn, genom byar utan människor och förbi mänbakom stängda portar. Vi mötte allvarliga men vänligamänniskor och drack kaffe med bakelser.

Drawienskiparkens administration ligger i staden Drawno. Denär inrymd i ett lågt hyreshus som ingick i en raddaav exakt likadana prefabbyggen. Krystoff Gruca stod på parkeringsplatsenoch tog emot, inkallad från semestern skulle det visa sigsenare eftersom han och Viola, den andra guiden, var de enda somkunde engelska. Deras kunskaper i det anglosaxiska modersmåletvisade sig vara ganska knappa, men tillräckliga.

De satte igång ett febrilt arbete med att försökafå tag i en Lada Niva. Första försöket blevresultatlöst, men när chefen sedan dök upp löstedet sig. Vi lastade in oss i den bensinstinkande jeepen och efteren lunch på campingplatsen bestående av Pirogi Ruskioch öl, for vi rakt in i parken.

Området är fattigt förstår man, slitet,hög arbetslöshet, övergivna byar och en sorts ledavilar över området. I krigets slutskede stod våldsammaslag här i hjärtat av Vaterland och bara någratiotals mil från den tyska huvudstaden. Nu är namnenpolska förutom de på korsen på de mångaövergivna kyrkogårdarna.

Viola - en mycket hängiven biolog - visade oss flodenoch dess rara fauna. Kanotister paddlade förbi, den härfloden inbjuder verkligen till härlig canoting. Det äringenting för proffsen kanske utan mer för oss amatörerFiske är tillåtet på de flesta ställen ochman kan fånga det klassiska, plus harr och öring. Vibesökte campingplatser, kraftverk, små vattenfall,uråldriga bok- och ekskogar. Vi stannade i en liten fyrahusbydär den tyska evangelistiska kyrkan ligger i ruiner och kyrkogårdeni förfall. Samtalet om kriget var dämpat. Eftersom viinte hade någonstans att bo blev vi på ståendefot hembjudna till Krystof och hans Malgorzata.

De visade sig bo mycket vackert i ett jättehus "in themiddle of nowhere".

Jag åkte med tillbaka till staden för att hämtabilen, en vådlig färd på icke-existerande vägar.Vi handlade massor med frukostmat på kvällsöppet.Charken i denna lilla butik drevs separat av en kvinna medan restenav försäljningen kontrollerades av en övervintradpolsk hippie. Vi köpte öl, fyra sorters charkpålägg,ost, kaffe, smör, gurka, tomater och senap. Allt som alltcirka 50 zloty eller 120 kronor.

Sedan tillbaka till en fantastisk middag, mycket polsk, medsvamp, bigos, fisk, rödbetssallad, ägghalvor, tomateroch syrad gurka.

Nästa dag fick vi låna Malgorzatas Niva och gavoss ut på en sorts generell park-sight- seeing. Vi sågblekgröna utloppsfria sjöar med gädda, abborre,ål och en mycket sällsynt form av karp. Här finns"svenska" tjärnar och det är märkligt hur det somär vardagsmat hemma blir exklusivt här. Sileshåroch skvattram är rariteter. Kriget har lämnat enormaärr i terrängen. Skyttegravar och tankhinder och historiengav oss ingen ro. Ofta färdades vi på eleganta kullerstensvägarsom inte verkade leda någonstans. Dessa bygator hade intelängre något samhälle att tjäna.

Vi såg havsörn igen och ett par gånger kiladerådjuren förbi, men något vildsvin fick vi aldrigse. Skogen var för det mesta mycket lik vanlig svensk blandskogfast med ett stort inslag av bok. Skogstjärnarna ärfyllda med tusenbröder - abborrar av exakt samma storlek.

Vi avslutade det hela med att besöka en by som underkommunisttiden varit bebodd av jordbruksarbetare men som nu, sedanmarken arrenderats ut till storbönder, såg ut som enby i Latinamerika med den obligatoriska lilla affären föröl, vodka, dricka och godis. Människorna slog ned blicken,de besegrades kännetecken. Endast ett par av byns 20-talvuxna har arbete, resten får hanka sig fram på vadskogen ger av svamp, bär, tjuvfiske, tjuvjakt och tjuvhuggning.Det sociala skyddsnätet i det kapitalistiska Polen äri stort sett obefintligt.

Den här området, säger Ola, skulle nog aldrigfå ha blivit park i Sverige, eftersom restaureringsbehovetär så stort.

Men å andra sidan är många av de 60 personersom jobbar här sysselsatta med att nyplantera skog av dentypen som växte här i fjärran tider. Arbetsstyrkanär efter kommunismens fall uppdelad på parkanställdaoch ett separat företag för skogsavverkning. Framtidenför de sistnämnda är osäker.

Efter en fantastisk lunch hos paret Gruca for vi vidare motnorr, tillbaka till Östersjön. Slowinski heter den fjärdeoch sista av de parker vi skulle besöka på vårveckolånga resa. Det är förstås sanddynernasom lockar men också den mycket varierande biotopen. Härfinns inte mindre än 850 olika växtarter, varav 50 skyddade,bland annat havsjärnek, klubbmossor och orkidéer.Här är också havs- och kungsörn vanliga.

Resan dit var lika skön som de tidigare: Alléer,fattiga byar och storslagna landskap. Den stora staden vi passeradeheter Slupsk och McDonaldsskylten syntes en halvmil förecentrum. Vägarna var bitvis mycket smala och för attmötas måste man, så att säga, kliva av långtut i terrängen. Många polacker kör alldeles förfort för svensk smak - men så är landet ocksåhårt prövat av bilolyckor.

Vi blev inkvarterade i vad som måste kallas ett förstaförsök till turistanläggning. Den lokala krögarenhar smällt upp en ladugårdsliknande hotellanläggningmitt i det lilla samhället Smoldzino.

Det luktade mögel i vårt fyrabäddsrum. Sängenvar för kort och madrassen stenhård men det var billigt,en hundralapp ungefär per person och natt.

Klockan nio nästa morgon knackade Norbert på vårdörr.

En NIVA igen.

- Vi har både Suzuki och KIA men de håller intemåttet. En hederlig rysk NIVA klarar allt! utbrister Norbertnär vi frågade hur bra ryska jeepar är.

Landskapet är mycket gotländskt med låga tallaroch vindpinad vegetation. Här och där betade rofylltsvartvita kor i sällskap med storkar i samma färger.Möss och sorkar plockades elegant upp i de långa näbbarna.Området var en raketbas under kommunisttiden och föratt göra det än mer svårtillgängligt naturskyddademan det.

Vi var på väg mot en av Slowinskis berömdasanddyner. På 1600-talet var hela strandområdet bevuxetav ekar, men det hårda virket var alldeles för åtråvärtför att man skulle låta skogen stå. Sanden fickfritt spelrum och vandrar idag i stora vågor över området.Första stoppet var vid en av parkens välkända vandrandesanddyner. Norbert tog sig upp för sandbranten nästanutan ansträngning, medan vi hade blodsmak i munnen närvi nådde toppen. Efter bara några steg flög enhavsörn upp, bara några meter ifrån oss, ochmedan Jörgen svor för att han inte hann få uppkameran seglade den värdigt iväg mot havsbandet. Norbertberättade att han sett 16 havsörnar i samma trädvid samma tillfälle. Vi var här bara för att Norbertvill visa oss en vandrande dyn som lever alldeles kant i kantmed en stillastående. Så gav vi oss av igen mot nästadyn, en som vandrar oavbrutet in mot skogen. Träden begravsoch vattnet pressas ur marken så att ett träsk haruppkommit framför den väldiga sandmassan. Det ärunder hösten och vintern dynen tar sina väldiga kliv,när sanden är fuktig och vindarna hårda.

Norbert bjuder ut oss på något han onekligen ärmycket förtjust i - jeeprace på stranden. Vi for framsom vettvillingar mellan badande och måsar. Efter någrakilometer var vi framme vid Rommels övningsområde.Det är hissnande, som i Sahara, med vidder av böljandeguldgul sand. Det var alltså här den tyska Afrikakårenövade ökenkrig och här och var i sanden stack detupp 60 åriga kulsprutekulor. Själva lägret ärsynligt igen efter att ha varit helt sandbegravt. Dynerna kommeroch går. Vi badade i sjön Lebsko som avsnört frånhavet ligger alldels innanför kusten. Vattnet var varmt,svagt salt och botten var ofattbart len. Bara delar av den storasanddynen är öppen för allmänheten. Det gällerförstås hela parken. Allmänheten får baragå efter de markerade lederna.

När vi vandrade tillbaka skrämde vi upp en rävur en sänka och den travade snabbt bort över sandhavet.Jeepen tog oss vidare förbi tonvis med turister, nakenfotograferingoch uppflygande vadare innan vi körde upp samma vägturisterna kommer ned. Små tåg och hästskjutsartar dem den långa vägen från parkens entrétill det hägrande badet och vice versa. Den lilla stadenär ett riktigt turist -inferno med attribut som hopptältoch karuseller. Parken räknade sina besökare förraåret - drygt 600 000.

Det privata företagandet blommar även om man ännuinte har funnit den rytm vi är så vana vid och utskänkandetär en aning fumligt. Vi åt lunch på en av parkensrestauranger som ägs av en man som var med när den svenskekungen var i landet för att titta på björnar.Lunchen bestod av fish and chips, mycket gott, och med en blåbärsvåfflatill efterrätt.

Tjuvjakt är vanlig och ett av Polens parkers stora problem.Skogvaktarna bär pistoler, redo för möten med beväpnadedesperadon..

Norbert berättade om maffian som uppstod direkt efterkommunismens fall och som specialiserat sig på bilstöldermen som också tar klassiska företagaravgifter.

Vi for vidare och mötte handmjölkande böndersom skrattande sa att de kanske inte borde bli fotograferade eftersomEU inte gillar den typen av jordbruk. Det kan bli problem medinträdet i unionen. Tjugotvå liter mjölk per dagger var och en av parets fyra kor. Men det är svinuppfödningsom är deras huvudsakliga födkrok. De berättarvidare att de små jordbruken försvinner i ett rasandetempo.

Vi avslutade dagen i det höga utkikstornet alldeles vidvår logi. Däruppe kan man se fem mil bort och helaparken låg under våra fötter. Tornet ärbyggt för brandbevakning, men fler än brandspanarenoch turisterna utnyttjar dess höjd. Toppen är fullsmetadmed antenner av alla de slag.

Så återstod bara hemfärden. Efter någratimmar i morgonrusningen var vi i Gdynia där färjantill Karlskrona väntade.

Reportage:
INGEMAR GENS, text
JÖRGEN SVENDSEN, bilder

Mer läsning

Annons