Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Avtrubbade eller tokfega?

Tillåt mig att kasta mig genom en öppen dörr. Du har säkert, precis som jag, tänkt mycket på den nu riksbekanta familjen i Sandviken.

Annons

Den familj vars döttrar omhändertogs efter ett telefonsamtal från flickornas moster. Det är nästan omöjligt att ta in att myndigheter kan ta någons barn baserat på ett endaste samtal. Flickornas moster var av den uppfattningen att allt inte stod rätt till i hennes systers familj. Att en sexåring fascinerats av vuxnas kroppar, att flickornas mamma anförtrott sin syster en generande händelse. Att det med vuxna mått mätt kanske hänt generande saker även tidigare.

Jag har inga egna barn, jag är ingen expert, jag antar helt enkelt att många föräldrar känner igen sig, att många föräldrar fått oväntad och kanske lite generande uppmärksamhet från sina små barn när barnen blir stora nog att börja upptäcka skillnader och likheter mellan sina barnkroppar och mamma och pappas vuxna kroppar. Det är viktigt att vi alla är uppmärksamma på barns situation, men om vi alldeles vanliga människor utan särskilda kunskaper ska kunna och våga varna för sådant som verkar tvivelaktigt eller direkt fel eller farligt i våra ögon, då måste de myndigheter vi vänder oss till med vår oro eller övertygelse ha säkra skyddsnät.

Hur kunde situationen i Sandviken spåra ur så fullständigt? Blir polis, sociala myndigheter och rättsväsende till sist helt avtrubbade paragrafryttare eller tokfega? Livrädda för att göra fel? Så rädda att göra fel att de helt enkelt i sin fartblindhet inte gör annat än fel. Regler och lagar ska följas, det är viktigt, men det sunda förnuftet får inte lämna myndighetspersoner för att man hamnar på viktiga poster och får tjusiga titlar, arbetar man med människor måste man fortsätta att själv vara människa, kan det inte bara handla om rutiner, man måste våga tänka själv ibland.

Mamman och pappan i familjen i Sandviken är helt frikända från alla misstankar, det är viktigt att påminna om. Den senaste tidens uttalanden från vissa politiker och myndighets personer i Sandvikens Kommun har fått Sverige att fullkomligt häpna. De lutar sig mot att de följt rådande lagar. Hör jag en människa till säga, ska vi be om ursäkt för att vi följt gällande lagar? tappar jag allt hopp. Vilken feg och usel kommentar att gömma sig bakom. Nej det är inte det ni ska be om ursäkt för, ni ska be om ursäkt för att ni tappat all empati, medkänsla och ert sunda förnuft.

Det ångades på i ullstrumporna men nu måste man visa ödmjukhet, våga säga förlåt. Den attityd som visades upp i till exempel SVT Debatt hör hemma i en högstadieklass. Om jag bodde i Sandviken skulle jag fasa för vad de här människorna ska koka ihop härnäst. En kärleksfull relation till sina barn måste vara det självklara och det naturliga, det får inte gå troll i det. Jag oroar mig för att händelser som den i Sandviken kommer att begränsa föräldrar, att man börjar tänka ett varv innan man kramar varandra och sina barn. Vem som än har anledning att oroa sig för att ett barn far illa måste kunna slå larm och jag förstår vikten av att agera snabbt, avgörande är dock att de människor man då kommer i kontakt med agerar professionellt. Fortfarande hävdar tjänstemän att allt man gjort varit rätt, varför tycker då så många att det känns så fel?

Nu slänger jag igen den här vidöppna dörren med en smäll och jag hoppas att den inte behöver öppnas igen.

Titti Schultz

Mer läsning

Annons