Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barn i ett alkoholisthem

Annons
Förra veckan kunde du läsa om Kaosgruppeni Gävle. Patrik, som egentligen heter något annat,är en av medlemmarna i gruppen. Hans föräldrarär alkoholister. När han var liten, försöktehan vara två personer. En hemma och en annan som bara vari skolan.

På det viset klarade han skolan, trots att därhemma väntade fylla och slagsmål.

Han är brunbränd och välklippt. Ett par vältränadearmar bullar lätt under den svarta tröjan. Hans leendeär vitt och varmt.

Ingen kan ana vad Patrik har varit med om. Inte ens han självorkar komma i håg allt. Men han har bestämt sig. Hanvill inte leva med lögnerna längre. Patriks föräldrarär båda alkoholister.

- Jag var rädd att mamma och pappa skulle sluta älskamig. De sade att jag inte skulle vara deras son längre, omjag skvallrade för någon. Det knäckte mig ochdärför fortsatte jag att skydda dem.

Patrik berättar om ohyggliga saker. Alldeles verkligasaker som också kan hända andra barn. Därförhar han bestämt sig för att göra något själv.Han har gått med i Kaosgruppen i Gävle och han tänkerbli kontaktperson.

- Jag vill ge någon annan den hjälp som jag aldrigfick själv. Om jag bara hade haft en enda person som bryddesig om mig. Men det hade jag inte.

Minns inte

Patrik minns inte sin riktiga pappa. Han dog närPatrik var liten. Hans mamma träffade så småningomen ny man, som hon gifte sig med. Patrik vet inte exakt närhan förstod att det var något som inte stämde,men han minns att det gjorde ont i magen när skoldagen varslut och han borde gå hem. Det var redan i ettan.

För att överleva, försökte han vara tvåpersoner. En hemma och en annan som bara var i skolan. Han hadekompisar i skolan, men han kunde aldrig ta med någon hem.

- Jag skyllde på hunden, berättar Patrik. Jag sadeatt han var aggressiv mot människor.

Men egentligen var det hans föräldrar som var aggressiva.De slogs och bråkade för jämnan. Det var alltidkaos där hemma. Patrik lärde sig tidigt att klara sigsjälv. Han åt i skolan och på fritids. Han kämpadeför att hålla skenet uppe. Han blev en klippa påatt städa. Han skrubbade och skrubbade. Inte bara föratt få bort utspilld öl och gamla burkar och flaskor,utan också för att få bort allt blod. Närföräldrarna åkte till sjukhuset för att sy,eller se om en punkterad lunga eller ett benbrott, försöktePatrik få det fräscht hemma.

Elände väntade

Han visste aldrig vilket elände som skulle mötahonom. Ibland hade hans mamma stuckit hemifrån. Dåtvingade hans pappa honom att hämta hem henne. Patrik visstei vilka fyllkvartar han skulle leta. Ibland fann han henne utanen tråd på kroppen...

Patrik klarade skolan hyggligt. Inte förrän i slutetav gymnasiet började han strula. Då orkade han intemer. Han började berätta hur det verkligen var.

- Alla blev så förvånade, säger Patrik.Att jag hade det så. Det hade ingen trott.

Patrik fick prata med skolkuratorn och sköterskan. Såmycket mer hände inte just då, men han fick ocksåkontakt med socialkontoret. När han något årsenare bad om en egen lägenhet, ville socialkontoret atthan skulle gå på ett anhörigprogram först.

- Det var otroligt skönt. Där fick dom mig att inseatt jag måste börja tänka på mig själv.Att jag måste ge upp hoppet om mamma och pappa. Dom frågadevem i hela världen som är viktigast för mig. Dåkom jag på att det var jag.

Patriks föräldrar tycker inte själva att dehar några problem. De skyller allting på andra. Patrikvet att de kommer att känna sig svikna av honom. Att de troligtviskommer att ta avstånd, när de får veta att hanberättar öppet om deras alkoholism. Men han vet ocksåatt det inte är deras fel, att alkoholism är en sjukdom.

Jobbar på gym

- Det var ganska knäckande att få vetadet, fortsätter Patrik. För då har man ingen attskylla på längre.

Nu jobbar Patrik på ett gym där han trivs jättebra.Han har kommit på att han tycker om att jobba med ungdomar.Men han trivs också för att han gillar att träna.Tack vare tunga vikter, karate och savate, som är franskkickboxnng, har han fått utlopp för sin egen ilska.En tränare fick stor betydelse för Patrik, som en vuxenförebild, fast det visste inte tränaren om.

En annan person som haft stor betydelse är hans förraflickvän. När han blev utslängd på gatanav sina egna föräldrar fick han bo hemma hos henne.

- De var fulla och kallade min flickvän för hora.Då röt jag tillbaka. Jag sade åt mamma att minflickvän kanske är en hora i dina ögon, men duär en alkis i mina ögon.

Hos flickvännen

Patrik är tacksam över att han fick bohos sin flickvän och hennes familj. Han vet att ävenflickvännen mådde dåligt över hur hans föräldrarbehandlade henne. I två år höll förhållandetoch hon har blivit en viktig person i hans liv. Nu, när detgått lite tid efter det att det blev slut, är de fortfarandegoda vänner.

Privat är Patrik en lugn och snäll person, som aldrighamnar i bråk.

- Jag vet ju att jag kan slåss, säger han. Därförbehöver jag inte bevisa det.

Nu försöker Patrik forma sitt eget liv. Han villgärna fortsätta jobba med ungdomar, men allra förstresa och jobba utomlands. I något varmt land med sol ochsandstränder. Kanske Jamaica eller Hawaii. Han kommer ocksåatt fortsätta engagera sig för ungdomar med problem.Både i Kaosgruppen och som kontaktperson känner hanatt han gör nytta. Att han kan använda sina egna erfarenhetertill något bra. Han funderar ibland på om det kundeha varit annorlunda. Om han hade sagt något tidigare. Kansketill "majen" i fyran, han som tyckte så bra om Patrik. Menhur skulle han kunna skvallra på sina egna föräldrar?Som till och med andra var rädda för?

Stor lättnad

När Patrik äntligen började berättakände han en stor lättnad. Det var så sköntatt få säga sanningen. Ingen har vänt honom ryggenför att hans föräldrar har problem. Och han ärinte längre rädd för att inte bli älskad.

- Jag känner mig stark inombords. Andra vuxna har visatatt de uppskattar min personlighet. Jag är ganska beskyddandemot andra människor. En kvinna sade till och med att om honhade haft en son skulle hon vilja att han var som jag!

Patrik har sagt att han har svårt för att visakänslor. Men för ett ögonblick ser han bådelycklig och stolt ut.

Mer läsning

Annons