Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barnallergi

Alla älskar inte dina barn. Alla tycker inte att just dina barn är världens finaste bara för att du ­känner så. Jag till exempel gör inte det.

Annons

Jag tycker inte illa om barn, jag är bara tämligen ointresserad av dem. Om det inte är så att jag har en relation till mamman och pappan, då blir barnen genast mycket intressanta. Jag gillar alltså barn som jag har en relation till men alla andra barn är ointressanta, ungefär som du som inte gillar hundar knappt tar notis om dem.

Jag äskar hundar, hur mycket som helst. Alla hundar. Jag har haft hund i långa perioder i hela mitt liv, jag vill ta med min hund överallt. Men det gör jag inte för jag respekterar att andra inte är lika förtjusta. Aldrig frågar någon om det är OK att ta med sitt barn till min arbetsplats eller hem till mig, det gör man bara. Saker jag är rädd om står i perfekt grepphöjd men jag förväntas möblera om när barn drar in.

Det är mycket märkligt hur vuxna människor antar och ser det som helt självklart att jag tycker att deras barn är bedårande. På bussen, i affären, på jobbet eller som nu senast på museum. Jag befann mig på Fotografiska i Stockholm en söndag och det gjorde resten av världen också. Bra så, bara jag får vara i min bubbla. Missförstå mig rätt, jag snackar gärna loss med vem som helst men i den här miljön strosar jag gärna runt i min egen värld.

Just den här dagen var den värsta sortens föräldrar representerade en masse! Ett museum är inte detsamma som en förskola, man släpper inte av sina barn för att sedan samla ihop dem igen när man själv sett och fikat det man skulle. Jag var där för att se en magisk utställning med foton av Nick Brandt och motiven var Afrikas vilda djur. Jag hade längtat lite efter att få tillfälle att gå dit. Fotografierna är helt underbara, jag liksom drogs in i dem. Djurens miner, agerande, personlighet, djup och ljus. De flesta går liksom runt och njuter av upplevelsen. Utom en bunt föräldrar som gör besöket till en studiedag. Alla bilder förklaras för barnen, helt ok. Men inte så hela museet hör.

En kvinna parkerar med ett barn i famnen två decimeter framför en tavla med noshörningar. Jag bad henne backa lite. Hon såg mycket missnöjd ut. Vi var många som ville kunna se noshörningarna. Barnet på sisådär två år placerades på golvet och for runt så som vilken tvååring som helst gör. En skog av ben att leka runt och en mamma som snabbt tappade bort nämnda barn. Som pricken över i:et blir mitt ben barnets slutstation. Med ett fast grepp runt mitt smalben håller sig barnet fast. Hej barnet, säger jag till ögonen som stirrar upp på mig. Mamman ser detta och jag tänker att nu kommer hon och hämtar, men nej. Hon tittar på mig och ler. Jag ler en kortis men försöker signalera att kom nu mamman och fiska upp det som är ditt. Icke. Mitt tålamod tryter. Bubblan jag puttrat runt i sprack för länge sedan och mycket är denna fåniga morsas fel. Inte hennes barns fel.

Ursäkta, säger jag. Hela rummet vänder sig om eftersom jag tydligen säger det rätt högt. Mamman tittar med ett skinande leende på mig. Jag pekar på barnet och ser frågande ut.

”Han tycker om dig”, säger hon.

”Vad roligt”, säger jag, ”men tyvärr är jag är allergisk”.

En kort stund tittar hon på mig och kommer sedan med bestämda steg fram och rycker bort barnet med orden: ”Hemska människa”.

Titti Schultz

Mer läsning

Annons