Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barnen är framtiden

Annons
GD I KOSOVO 4 (4)

- Norrmännen hade skjutövning mot stridsfordon.Eftersom de använder lysammunition blir det alltid skogsbrand.De kallade på oss och vi sprang och trampade på eldennär det plötsligt började smälla av tungamaskingevär från 200 meters håll.

- Jag hoppade ner i diket och de andra tog skydd bakom bilarna.Vi blev förbannade och skulle anmäla dem men dåanmälde skjutledaren sig själv. Det ska utredas av brigadenmen skjutledaren kan få sparken.

Det kunde ha gått riktigt illa men som tur är skadadesingen. Men det har hänt en del kul också. Inspireradeav Brandsta City släckers så har killarna uppträttpå en tjejmiddag. Enligt rykten var det hellre än bramen mycket uppskattat och bejublat.

Vi får ytterligare ett bevis på svenskarnas medmänsklighet.Brandmännen berättar om romerska barn som letar matoch säljbara saker på soptippen. Hasse plockar genastfram två stora kartonger fullproppade med mat som vi kanta med om vi kommer till tippen. Mat som brandmännen plockatundan från sina egna förråd för att ge borttill dem som behöver den bättre. Men vi hinner aldrigmed den resan.

Barnen får en Lektion

Resan börjar lida mot sitt slut. Men innan viåker återvänder vi till Gracanica och ärmed på en lektion skolbarnen sent ska glömma.

Vi följer med Jens Börjesson, 28 år, frånGävle till Krail Milutin-skolan. Med från kompani QuebecLima är också Daniel Mörck från Hässleholmoch Fadil Osmankovic från Bosnien och Falköping. Fadilhar ett förflutet i Gävle, han har gått kurserpå lantmäteriet i mitten av 90-talet, förberedelserför SIDA-tjänster. Men den här dagen är hanmed som FN-soldat och tolk. Hans kunskaper kommer väl tillpass. Serberna talar inte albanska medan albanerna oftast talarbåde albanska och serbiska men vägrar tala serbiskaav rädsla för att bli klassade som serbsympatisörer.

Soldaterna ska besöka alla klasser på skolan menjust vår lilla grupp ska träffa en ett/tvåa.Det går 580 elever på skolan, i klassen vi besökerfinns 62 barn, både serbiska och romer. Det är Jenssom för befälet och som gjort i ordning dagens program.

När vi går över skolgården fårvi kryssa oss fram mellan hönsen. Skolgården bestårav torkad lera, några stenplattor och en intetsägandeliten lekplats. Det är snart lunchdags och barnen har preciskommit. Det är så trångt i skolorna att de gåri två skift, ibland tre skift. Att ha många barn ärdetsamma som att ha en bra pensionsförsäkring. Men mångabyar är små och isolerade. Det talas om inavel ochvi ser att det inte står riktigt rätt till bland fleraav barnen. Det gör ont i hjärtat att se dem.

Fadil har en Europakarta med sig. Tanken är att Jensska kunna visa var Sverige ligger. I sista stund upptäckerFadil att kartan har albansk text och han gömmer snabbt undanden. I stället får de använda en av skolans kartormen den är så fransig och trasig att den knappt hängerihop.

Inne i klassrummet sitter barnen inklämda tre eller fyravid varje bänk. Det måste vara helt omöjligt attarbeta på det sättet men å andra sidan ser viinte till varken böcker, pennor eller papper. Väggarnaär helt kala. Tre lärarinnor övervakar disciplinen.

Jens börjar rita gubbar på tavlan och sättervåra namn över. Var och en av oss berättar vadvi heter och hur vår familj ser ut och vad vi har föryrke. Vi är fem vuxna människor men har tillsammansbara fem barn. Två har hundar. Undrar vad barnen tänker?Hur många syskon har de, är föräldrarna ilivet, har de varit på flykt, hur mår de? Jag villveta men kan inte fråga.

Jens talar om att han är tryckare hemma i Sverige ochinte militär. Han berättar om varför Kfor äri Kosovo och varnar för minor.

Under rasten får vi veta att två barn påskolan dödades under kriget. Många av barnen ärlivrädda för soldater och när minorna smälleri Cluster town tar många skydd under bänkarna. Lärarinnanvill att bomberna ska oskadliggöras någon annanstansmen det går ju inte. Bomberna kan inte flyttas, de måstesprängas på plats.

Lärarinnan berättar att skolan fått hjälpmed bland annat datorer men att de skulle behöva idrottsmateriel.Men vi kan se att det behövs betydligt mer än så.Mycket mer.

Det är dags för rast och de ekande tomma korridorernafylls av barn. Ljudet är öronbedövande men snartstår de uppställda på skolgården påprydliga led med varsin brödbit i handen. Några harockså en chipspåse eller annat godis. Det ärdagens mellanmål. Lunch får de förhoppningsvishemma men det är förmodligen knapert med mat. Barnenär små och smala. Det finns inte ett enda knubbigtbarn.

Så är det dags för dagens höjdpunkt.Barnen ska få åka pansarbandvagn. Med skräckblandadförtjusning ställer de upp sig på led. Förinte länge sedan spred militärer och stridsfordon dödoch förintelse. I dag har pansarbandvagnarna förvandlatstill åkattraktion. Barnen måste vara förvirrade.

Soldaterna, vuxna karlar med stora händer, formar öronpropparpå löpande band och försöker få dematt passa i de små öronen. Hjälmar placeras försiktigtpå barnhuvudena och så lyfts de in av starka armar.Alla soldater strålar som barn på julafton. Det ärrörande att se. Vi står tre kvinnliga journalisteroch tittar på. För en stund glömmer vi yrkesrollenoch blir mammor som ser barn må bra. Det känns såbra.

- Det här är det bästa jag varit med om, tjuteren av soldaterna och de andra nickar glatt instämmande.

Det blir en plats över i en av pansarbandvagnarna. KaptenFredriksson ler med hela ansiktet och frågar om jag villåka med. Klart jag vill.

- För nu är det regementets dag, hojtar han ochhjälper till med hjälmen.

Jag tar plats bland de sju små flickorna som redan lastatsi. De försöker hålla i sig i en stång underluckorna i taket men det får till följd att de småkropparna hänger och dinglar. Jag visar dem att de kan hållai sätet i stället. De säger ingenting, tittar barastorögt och gör som jag visat. Upptäcker att ingenhar vantar. Flickan närmast, en romerflicka med korpsvarthår och mörkbruna strålande ögon, fårlåna mina. Hon tar emot vantarna men törs bara tittapå mig i smyg.

Vi kör en rundtur i byn så balkanleran sprutar.Fordonet kränger och bullrar. Flickorna strålar, fortfarandeängsliga men lyckliga. Så tar färden slut. Dörrarnaöppnas och de lyfts försiktigt ut en efter en. Allaska få en reflex men ingen törs ta för sig. Debarn som inte får sin reflex på en gång gårsakta, sakta med nedböjt huvud därifrån med förhoppningenom att bli upptäckt och tillbakakallad för att fåsin present.

Två pansarbandvagnar och så många barn.Många får vänta på sin tur i kylan menkapten Fredriksson har kommit på en lösning. Han ställersig framför de väntande ledet av barn och börjargöra knäböj och armsträckningar med dem, dansaroch spexar. Ungarna hänger på och får upp värmenlite. De måste tycka att de svenska soldaterna är litetokiga. Så här har de knappast sett någon i uniformgöra förut. Ska föräldrarna tro dem närde kommer hem och berättar?

Vi lämnar skolgården när nästa omgångbarn åker på rundtur med leende soldater. Vi ler vimed. De här barnen må vara rädda för bomber,de må ha traumatiska minnen från kriget men nu vetde i alla fall att de svenska soldaterna inte är någotatt vara rädd för. De svenska soldaterna kan vara likabarnsligt lyckliga som de själva.

När vi åker från Gracanica börjar detsmälla ordentligt i Cluster town. Jag tänker påbarnen. Är de rädda? Har de gömt sig undan bomberna?Kommer de att få veta att det bara är sakletare Henrikoch de andra minröjarna som hittat farliga saker och gjortdem ofarliga? En svensk som bara vill hjälpa dem fåtillbaka sitt land.

Det är dags att åka hem efter den mest omtumlandevecka jag någonsin haft i mitt liv. Jag är stolt, oerhörtstolt över den insats som svenskarna gör, hur de orkarbjuda på sig själva trots att de inte får hjälpatill som de vill. Men jag har en fråga kvar. Jag undrarhur lång tid det tar innan serber och albaner kan lita påvarandra, hur lång tid det tar innan landet kommer påfötter, hur lång tid FNs insatser behövs?

- Länge, mycket länge, är svaret jag får.

Mer läsning

Annons