Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bolla och rulla – året runt

Annons
BANDY

Fotbollen på sommaren och bandyn på vinterndominerade hela min uppväxttid och när jag sedan fickförmånen att fortsätta med dessa kära bollsporterrent yrkesmässigt så var lyckan gjord.

Att jag sen fick följa en viss Knatten Olssons hela karriärfrån nära håll gjorde ju inte saken sämre.Han är - tillsammans med Einar Ask - SAIK:s störstanamn genom tiderna och en av landets värsta prickskyttarsom funnits på bandyisen.

Trots alla locktoner blev Knatten, en suverän man påsidan av banan också, sin klubb trogen i alla år.Hur många exempel på detta finns i dagens läge?

Min egen spelarkarriär avslutades efter junioråldern(fick tyvärr ingen fart på rören) men det varen härlig tid, dessförinnan.

Inget gick upp emot att spela en elljusmatch på nyspoladkanonis i lagom kyla en onsdag kväll i januari. Helst påNorra ip, men Skutskär, Ön i Edsbyn eller Grycksbo gickbra det också.

Matchdagarna innebar stora förväntningar, pirr imagen och, framför allt, sann glädje.

Som deltagare i den så kallade UV-bandyn (som Sven Karlssonstyrde med järnhand) och sedermera som pojklagsspelare iden S-märkta tröjan fick man automatiskt ocksåförtroende att vara sargskötare på seniormatcherna.

På så sätt kom jag redan som nio-tio-åringpå tidigt 60-tal i kontakt med profiler som sent eller aldrigska glömmas.

Ta bara Gösta "Snoddas" Nordgren till exempel. Han speladepå ålderns höst med Bollnäs-Giffarnas reservlag.I omklädningsrummet efteråt tog han av sig skrillorna,bytte matchtröjan mot den egna och var redo för avfärd.

- Men Gösta, skrek lagkompisarna. Ska du inte duscha?

- Nä, jag ska hem till Långnäs å spolaisen jag...

Fotbollen är utan tvivel världens största idrott,lek och spel - men bandyn har någonting unikt och andashistoria, kultur & nöje rakt igenom, Detta vare sig manär på isen med en klubba i händerna eller stårpå läktaren med en innehållsrik portfölj.Förbjud plastkassarna!

Ta bara SM-finalen tredje söndagen i mars, det ärett evenemang utan motstycke i vår nationella idrott. Jämförelsenmed den engelska cupfinalen är helt rätt. Den som engång bevistat denna folkfest vill vara där regelbundetfortsättningsvis.

Själv finaldebuterade jag 1968 då Sirius (med tuffeFredin, Matz Allan, kloke Alftberg och liraren Askelöf) slogÖrebro med 4-1 i den som då betraktades som en av debästa finalerna någonsin. Åtminstone i rangordningenefter klassikernas klassiker 1959, då Skutskär med"Stöveln" och Boive slog Västerås SK med 2-1 inför27 420 åskådare i olympiaborgen i Stockholm.

Sen kom Katrineholms glada år, bandyns motsvarighettill "Lucky Leeds". Laget spelade en bandy som ingen sett tidigareoch hade en välspelande anfallslinje jag aldrig glömmer:Anders Plahn-Eddy Fransson-Håkan Ohlsson-Kjell Österberg-TomasCratz/Peter Nilsson.

Det blev 5-1 mot Broberg 1969 och 6-2 mot Ljusdal åretdärpå. Efter en liten miss -71 (då Falun slogSAIK i en antiklimaxfinal med 2-0) återkom KSK 1972 medfinalseger över Ljusdal åter igen, 2-0 där också.

Detta hände sig alltså på den tiden, dåingen ännu visste vad Boltic var för något ochdå det vilade en sorts förbannelse över SAIK.

Hävdar bestämt att de mannar som försvaradede svarta, S-märkta tröjorna under åren 1975-77borde ha fått vinna guld. Kedjan Mats Pettersson-LennartHögman-Rolf Käck/Ralph Eriksson-Knatten Olsson-PaavoPyykkö var minst i klass med nyssnämnda KSK-linje.

Det var pricken över i:et som fattades och fortfarande(förlåt, "Chopping") kan jag inte smälta finalförlustenmot Broberg 1977. Det var ju SAIK som var bäst den säsongen.

Det skulle ta 20 år till innan rättvisa skipadesoch eftersom SAIK nu tänker ta SM-guld vartannat årär det dags igen i mars 2002.

Eller hur, min namne med nummer 7 på ryggen?

STEFAN ANDERSSON

Mer läsning

Annons