Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bönhasen intar teatersalongen

Annons

Det är lika bra att jag erkänner. Jag är ett hopplöst fan av lågkultur. Nästan aldrig missar jag ett avsnitt av Paradise Hotel eller Big Brother. En av mina absoluta favoritserier är ”Varuhuset”. Min favoritmusik är bespottade genrer som italodisco och dödsmetall. Jag lyssnar inte på opera och spyr på korsningen av raga och svensk folkmusik som spelas i Biennaltältet.

Ni förstår att jag aldrig skulle kunna bli teaterkritiker. Jag saknar tålamodet och intellektet att insupa tre timmar långa pjäser. Många verkar tycka det är svårt, krångligt och tråkigt med teater. Något jag kan ha en viss förståelse för. Att se en pjäs är inte riktigt lika lätt som att trycka in senaste ”Fast & The Furious” i blue ray-spelaren. Teater kräver koncentration och engagemang av tittaren.

Genom min barndom drog min ömma moder med mig på otaliga pjäser, vilket i och för sig var en ynnest. En gång var vi på ”Pygmalion” på Stockholms Stadsteater i mitten av 1990-talet. Då var jag tio år och roades nog inte så värst mycket av Peter Harrysons muntra brösttoner. Jag får skamset erkänna att senast jag gick på teater självmant måste ha varit för tre år sedan, och då med en biljett som Nöjesguiden delade ut gratis till en generalrepetition av ”Park Hotell” på Göteborgs Stadsteater.

Men, nu är jag vuxen, det är teaterfestival, dags att ta revansch och se så mycket det bara går. För teater kan faktiskt vara en riktig upplevelse. Som Turteatern gav prov på med ”Ferdudyke” igår. Det var med skepticism jag styrde den slitna redaktionscykeln till Spegeln. Jag kände mig som en bönhas, ett ålderdomligt ord för någon som fuskar i ett annat yrke än sitt eget. Jag skulle missa den andra semifinalen i Eurovision för att istället se polsk dramatik under tre timmar.

Första delen skrattade jag högt. Det pratades om ”korpulanis i analum”. Tempot gick i rasande fart. Jag slogs av hur teatern kan leka med ljud, ljus och mäniskokroppar på ett sätt som filmmediet inte kan.

Under andra akten flyttades publikens stolar så att åskådarna fick sitta på varsin sida scenen, väldigt nära spektaklet. Det blev ännu mer absurt och allvarligt och huvudrollsinnehavaren Nils Poletti visade ogenerat upp sin röv. Mot slutet frågade han om vi förstått den senaste passagen i dramat. Några modiga räckte upp en hand. Det gjorde inte jag fast jag borde ha gjort det. Men man måste inte förstå allt, teater kan vara fascinerande ändå.

Ni förstår att jag aldrig skulle kunna bli teaterkritiker. Jag saknar tålamodet och intellektet att insupa tre timmar långa pjäser.

Mer läsning

Annons