Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Boxern Nelson stal föreställningen

/

Ni kanske läste om Bomben Carlbaums och Carina Portnows kärlekssaga får några veckor sedan? Den började med blyg uppvaktning från hans sida och kanske till och med en rädsla för att den firade primadonnan inte skulle ta en enkel glasdirektör på allvar.

Annons

Det gällde att visa sig lite världsvan och generös och fixa allt som hon rimligtvis kunde begära. Så han gav diskreta vinkar om sitt intresse, till exempel genom att skicka 50 röda rosor till hennes loge efter en premiär i Örebro.

Ibland kom Carina till Gävle och sjöng också, och en gång när Bomben skulle skjutsa hem henne och hennes lilla pudel till Stockholm efter en föreställning här sa han att det kanske skulle smaka med en bit mat på CH före återresan.

– Tack gärna, men vad gör vi med min hundvalp?

– Den får dörrvaktmästaren ta hand om. Han känner mig, det blir inga problem.

– Nå då så.

Framme vid CH pratade Bomben med vaktmästaren och lämnade samtidigt med överdriven tydlighet över en hel femma i dricks.

Vaktmästaren höjde på ögonbrynen, det var verkligen i generösaste laget, men tackade och bugade och lovade ta hand om valpen enligt konstens alla regler.

Men när Carina vände ryggen till väste Bomben:

– Jag kommer tillbaka i morgon och hämtar fyra å femti!

Vilket han också gjorde.

Senare i livet, när herr Portnow (ja, Bomben kallades så ibland och accepterade det med en lätt suck) hade fått sin Carina och de gift sig och flyttat ihop – eller om det nu var tvärtom – så hade de alltid hund, djurvänner som båda var. Och de kom så småningom fram till att boxer var en trevlig ras, så de hade totalt fem sådana hundar under årens lopp.

En av dem, Nelson, var alltid med under deras repetitioner och föreställningar i Gefle Lyriska och låg i logen och väntade på att husse och matte skulle bli klara. Och efter ett tag lärde han sig repertoaren, så när finalen spelades upp visste Nelson att det började bli dags. Då reste han sig, gäspade, sträckte på sig och gick mot sceningången med viftande svans.

Men en gång blev det lite extra utdraget på grund av att det var en specialföreställning som hade beställts av fackförbundet Metall, och deras ordförande ville tacka ensemblen och framförallt Bomben och Carina med ett litet träd att plantera hemma i trädgården.

Ja, medan ordföranden (som hette Sandberg, för övrigt) talade så tröttnade Nelson på att vänta och trippade uppför trappan till scenen. Där var ju matte och husse – och titta, där stod det ett träd också mitt på golvet. Så utomordentligt lämpligt!

Ja, var och en kan ju räkna ut vem som lockade fram de hjärtligaste skratten under den föreställningen...

Ulf Kriström

Mer läsning

Annons