Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brevet till Gyaltsen

/
  • Foto: MARTHA BONN Gyaltsen i Tibet. Svensk-tibetanska skol- och kulturföreningens skolprojekt i byn Katsel är det första och hittills största. Gyaltsen är en av de elever som tack vare fadderbarnsprojektet kunnat gå i skola och sedan läsa vidare i Kina.

På onsdag kommer Dalai Lama till Sverige. Det finns starka kopplingar mellan Sverige och Tibet.
83 skolor har byggts med svenskt stöd och projektet leds av exil-tibetanen Soenam Jamyangling i Stockholm.
Gefle Dagblads Martha Bonn är en av många svenskar som stöder Tibets plågade folk.
Tack vare hennes bidrag har fadderbarnet Gyaltsen kunnat gå i skola.

Annons
"Kära fadderbarn!
Aldrig glömmer jag stjärnorna i Tibet! Så stora. Så nära. Så gnistrande klara. Ändå förmådde de inte lysa upp det kompakta kvällsmörkret, när din mor tog mig vid handen och ledde mig genom gränden till ert hem.
Det var första gången jag skulle övernatta hos er, och första gången jag skulle få se dig på riktigt. Du hade inte varit hemma tidigare på dagen när jag besökte er. I skolan hade ni slutprov och du jobbade hårt.
- Skolans bästa elev, avslöjade Lobsang, tolken. Klarade du examensproven skulle du få läsa vidare till hösten i Kina.
Jag kände hur mitt hjärta svällde av stolthet. Ännu gladare blev jag när jag fick se dig - en sympatisk ung man. Du verkade så klok och mogen. Ofrivilligt hade du blivit tvungen att axla ansvaret som äldste son i familjen. Er bror hade dött i en gruvolycka bara några veckor tidigare.
Din mamma grät mycket när hon berättade den sorgliga nyheten för Lobsang. Nu hade hon fem söner kvar i livet. Fyra av er hade svenska faddrar som gjorde det möjligt för er att gå i skola. Varför Dava, som var närmast dig i ålder, inte hade fått chansen, vet jag inte. Han var kanske den som ansågs mest lämpad att sköta jorden och boskapen.

Det var som sagt kväll när jag träffade dig första gången. Du kom från skolan med andan i halsen. Det kändes som ett stort ögonblick. Tidigare hade jag bara sett dig på bild, liksom du hade fått bilder av mig och min familj. De var uppsatta på väggen hemma hos er.
Snabbt dukade ni fram ett slags piroger och smörte, gjort på jakmjölk. Ni hade inte vetat att jag skulle komma just den dagen och er pappa hade åkt in till Lhasa.
Det var en fröjd att se hur gulliga ni pojkar var mot er mamma. Ni hjälpte henne att torka av bordet, ställa fram koppar och fylla på mitt te så fort jag tagit en klunk.
Lite godis hade jag med åt er och innan ni tog något själva bjöd ni mamma.
Så satt vi där i det svagt upplysta rummet och försökte göra oss förstådda. (Det fanns elektricitet i byn sedan något år tillbaka tack vare skolprojektet.) Ni visade era skolhäften och var mycket intresserade av att använda de få engelska ord ni lärt er. Det kan inte vara lätt för er med tre så sinsemellan olika språk. Ert modersmål, tibetanska, har ju ett eget alfabet och skriftspråk. Kinesiskan, med alla sina tecken, är helt annorlunda liksom i sin tur engelskan.
Vetgiriga var ni och din yngste bror verkar mycket klipsk.

Jag märkte hur glad du blev över färgkritorna jag gav dig. Du tycker om att teckna och måla, och jag har under åren som fadder fått flera vackra teckningar. Jag tror att blommor är ett av dina favoritmotiv. Tibetaner över huvud taget tycks gilla blommor.
Av vårt trevande samtal förstod jag att du skulle tidigt upp följande morgon för att dekorera de svarta tavlorna utomhus vid skolan inför den stundande ceremonin. Er skola skulle då officiellt överlämnas till de inhemska myndigheterna.
Du och din mamma bäddade åt mig på en av sittbänkarna, som stod i nittio graders vinkel. Jag hade sovsäck med mig för nätterna i Tibet är kalla, även sommartid. När jag lagt mig till ro bredde din mamma över mig ytterligare en tjock filt, så den natten frös jag inte.
Tvärtom låg jag och svettades och vågade knappt röra mig, för på den andra bänken låg din mamma och lillebror, och i knävecken hade jag en liten, tigerrandig kattunge.
En sällsam känsla smög över mig där jag låg i mörkret, så långt från mitt eget hem, och lyssnade på alla ovana ljud - din mors böner, hundarna som skällde ute i natten, åskan som drog över dalen...
Så småningom slumrade jag till och vaknade av att din mamma börjat stöka på med morgonbestyren. Jag serverades rykande varmt smörte och friterat bröd.

Detta var den stora dagen i skolans historia. Tack vare bybornas ansträngningar och med hjälp av Svensk-tibetanska skol- och kulturföreningens Sidaprojekt hade drömmen om en egen skola blivit verklighet.
Mannen bakom det hela är Soenam Jamyangling, som levt många år i exil. Skolprojektet i er by Katsel blev det första och största. Hans dröm är att många fler barn ute i byarna och bland nomaderna ska få chansen att utbilda sig.
Han var förstås inbjuden till festligheterna tillsammans med en delegation från skolföreningen i Sverige. Tyvärr hade det blivit trassel med flyget från Kathmandu till Lhasa. Enligt rykten hade delegationen kvällen innan anlänt till huvudstaden men om deltagarna skulle hinna i tid till Katsel var osäkert.
Efter frukost gjorde vi sällskap genom byn förbi det lilla klostret - du på väg till skolan, jag till tältbyn utanför, där mina medresenärer hade övernattat.
I takt med den stigande solen och tilltagande hettan samlades allt mer folk vid skolan. Byborna hade klätt upp sig i traditionella festdräkter, folk från byarna omkring och nomader långväga ifrån kom per åkmedel av diverse slag. Området utanför skolan förvandlades snabbt till en veritabel marknadsplats där hästar, jakar och små, puttrande, kinesiska traktorer samsades med försäljare av diverse varor.
Skolbarnen hade putsat och fejat inför den stora dagen och stod nu uppställda för att välkomna gästerna. Tro det eller ej! Soenam Jamyangling och hans följe hann i tid och Soenam sken i kapp med solen, trots att han borde ha varit förbi av trötthet efter den ansträngande resan.

Ni skolbarn var dagen till ära klädda i mörkblåa, kinesiska skoluniformer. Ni satt i rader nedanför scenen, från de allra minsta till ni i avgångsklassen. Jag skyndade mig att föreviga dig och din bästis på bild mitt bland alla andra elever. (Det visade sig senare att ni båda klarade examensproven med glans och fick fortsätta er utbildning i Kina.) Runtomkring samlades alla vuxna, en vackert färggrann folkmassa.
Det blev många tal och en fantastisk dansuppvisning med barn från skolan och professionella dansare utifrån. Över alltihopa gassade en stekhet sol och vakade polis och militär.
Efter festligheterna var det dags för oss resenärer att packa ihop och lämna byn för en rundtur på knaggliga vägar i ert vackra land. Det var fascinerande att få uppleva den storslagna naturen och besöka de praktfulla klostren, av vilka några nu höll på att restaureras efter kulturrevolutionens råa framfart.
Efter rundturen kom vi tillbaka till er by och jag fick bo hos din familj igen. Din pappa var hemma den här gången och ni hade köpt fina, saftiga persikor åt mig. När jag tog avsked lämnade ni kokta ägg som färdkost. Som en sista gåva överräckte din mamma den lilla kattungen. Tyvärr var jag tvungen att tacka nej, eftersom det var omöjligt att ta den med till Sverige.

Det är nu snart fyra år sedan vi träffades. Jag har varit dålig på att hålla kontakt, men några brev har vi utväxlat. Du verkar trivas i skolan i Kina och nu borde dina gymnasiestudier vara slutförda. Jag undrar så vad du kommer att fortsätta med?
Som du säkert förstår tänker jag ofta, ofta på er allihopa. Ni tibetaner lever i ett mycket vackert land, närmare himlen än något annat folk, men klimatet är strängt och levnadsvillkoren hårda.
Din mamma föll på knä och grät av tacksamhet för att ni söner får gå i skola, att utbildning kan vara vägen till ett bättre liv. Det kändes genant att det lilla jag som fadder ger kan betyda så mycket för någon annan.
Därför är jag så tacksam att jag fick träffa dig och din familj och alla andra i byn. Vi har så mycket gemensamt, vi människor, hur långt ifrån varandra vi än lever och hur olika våra kulturer än är. Jag hoppas och tror att vi någon gång ska träffas igen.
Varma hälsningar till er alla från din fadder i Gävle!"
Martha Bonn
026-15 96 65
martha.bonn@gd.se

Mer läsning

Annons