Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Containern framme - efter 37 timmar

/

Annons

Vi färdas i sakta mak på Kielkanalen och når så småningom slutet på vår resa. Utan kanalen hade vi fått åka en rejäl omväg.

Det har gått ett och ett halvt dygn sedan vi lämnade Gävle. Nu är klockan åtta på torsdagsmorgonen och vi har en timme kvar till Holtenau i Kielbukten där Kielkanalen börjar eller Nordeuropas pulsåder som kanalen kallas. Ur dimman dyker då och då fartyg av varierande storlek upp men de små fritidsbåtarna slipper vi den här årstiden.

Enligt lag krävs lots på alla större båtar när de går igenom kanalen. Klockan 9.19 dyker det upp en snabb liten orange båt. Den lägger sig intill båten framför oss och en lots klättrar kvickt uppför lejdaren. Den lilla lotsbåten gör en gir, rundar oss och lägger sig dikt mitt på babords sida. Vår lots rättar till sin väska, greppar Lapplands stege, svingar sig över och är försvunnen.

– Nu ska han gå längs båten och upp hit så det tar några minuter, säger kaptenen.

Han hinner knappt avsluta meningen så är lotsen Jens Stöcken på bryggan.

20 minuter senare är vi i slussen vid Holtenau. Slussen är ungefär 300 meter lång och tar två fraktfartyg åt gången. Vattennivån är ungefär en halvmeter högre i kanalen än i Östersjön.

Kapten Freudenthal är koncentrerad och kommunicerar hela tiden med personalen i slussen. Till slut ligger Lappland stadigt förankrad och all ledig personal skyndar sig av för ett besök i den lilla kiosken mellan slussarna. Därinne finns dricka, godis, strumpor, rakhyvlar, porrtidningar, vykort och dagstidningar. Besättningen i de båda båtarna som ligger i slussen har bråttom, bråttom. Besöket i slussen tar bara 20 minuter.

Efter halva Kielkanalen kommer lotsen att bytas ut men nu har vi även två styrmän ombord. De ska turas om att styra de tolv timmar det tar att komma till nästa sluss i Brunsbüttel. En olycka i kanalen vore förödande och ansvaret vilar tungt på lotsen.

Kielkanalen är som ett brett dike. Ibland är det smalare och vi får vänta vid rödljus på möte. Ibland vidgar sig kanalen lite grann och vi kan mötas obehindrat. Men mer än 9 knop, alltså 15 kilometer i timmen, får vi inte köra.

Det händer inte mycket under färden. Då och då pilar en bilfärja tvärsöver kanalen. Ibland syns hundrastare och cyklister på vägen som går längs hela kanalen. Vi möter också en hel del fartyg, Florence från St Johns kommer med kemikalier, Nathalie Ehler från London och UECC från Madeira har okänd last men ett tyskt krigsfartyg är fullt av mobilpratande soldater.

Klockan 17.08 är vi i slussen vid Brunsbüttel. Styrmän och lots tackar för sig och går iland. I Elbe får vår kapten vara sin egen lots eftersom han har den specialkompetensen.

Det har blivit kväll när vi går in i hamnen i Hamburg. Kapten Freudenthal fickparkerar i en av de fyra containerterminalerna, Eurokai. Lappland har fått en plats mellan den gigantiska Hanji från Indien och Henneke Rambow som ligger i hemmahamn. Vi är små jämfört med Hanji som lossas av fem kranar samtidigt. Fartyget har 16 rader med containrar och 15 i bredd och kan ta 8 000 containrar. Vi har ”bara” tio rader med sex i bredd och tar 640 containrar.

Kapten Freudenthal styr med säker hand in med bredsidan först och lägger den 120 meter långa Lappland exakt på märket där han ska vara. Tysk precision.

– Jag är ledig men min hobby är att köra båtar i hamnen, säger han med sin barska stämma men med leende ögon.

Undrar naturligtvis om han är lika bra på att fickparkera bilen?

– Nej, nej. Det är det jag har frun till.

Hela besättningen är på benen. Det är mycket som ska göras. För att alla ska orka jobba ordentligt har kocken bjudit på förstärkt frukost, minutbiff med massor av stekt lök.

Hela lasten ska lossas vid fyra olika terminaler samtidigt som båten ska lastas igen vid lika många terminaler. Överstyrman Ali har en containerplan så han vet exakt vilka containrar som ska av på vilken plats. Varje cell eller block på båten motsvarar en containerterminal. Redan innan vi lämnade Gävle fick hamnen i Hamburg information från TeamLine om vilka containrar som ska till vilket ställe. 25 minuter efter att kapten Freudenthal parkerat båten är första containern på väg att lyftas av. Manskapskorgen med design Gävle lyfts ombord, knaster tas bort och så lyfts personalen i land igen.

Under natten flyttar Lappland till terminal Burchardkai, mitt emot Eurokai, för ny lossning och lastning. Nu ska det block där vår container med virket från Gällö finns i land. Kranföraren är långtifrån lika varsam som Anna var i Gävle när containern lastade. Oket dunkar till några gånger mot den orange plåten innan den får fäste. Så gungar containern på sin väg upp i luften när den halas ur båten och in till kajen. En högbent truck hämtar den och far iväg. Virkeslasset ska ställas på rätt plats i den gigantiska hamnen för att så småningom hämtas av ett oceanfartyg för sin vidare färd till Kobe i Japan. Men den resan bryr sig inte besättningen på Lappland om.

– Nej, nej, säger kapten Freudenthal.

Han har gjort sitt jobb och sett till att containern kommit till rätt kaj i Hamburg. Hans ansvar för Gällös virke är över. Även vår resa är över. Vi har åkt 712 sjömil, motsvarande 132 vanliga mil. Lappland ska lossa vid ytterligare två terminaler innan hon går vidare mot Bremerhaven och sedan tillbaka till Stockholm och Gävle igen. Vi tar en shuttle-bus ut ur det livligt trafikerade hamnområdet och lämnar vår container åt sitt öde. Med största sannolikhet kommer vår burk fram till slutdestinationen. På något underligt sätt brukar de göra det, har vi lärt oss.

Mer läsning

Annons