Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De fräser inte åt däcken längre

/

Det finns en lejonflock som lever ute på grässlätten. Vi kallar den Vumbi (damm på swahili) och den består av fem vuxna honor med åtta ungar.

Annons

Stora delar av slätten är helt trädlös och mitt på dagen gassar solen. Ibland står de vuxna honorna upp så att de mer känsliga ungarna kan stå i skuggan under. En gång när jag besökte flocken verkade lejonen uttorkade. Jag kunde höra hur munnarna smackade och deras hud rynkade sig mer än normalt.

Plötsligt började det regna kraftigt. Lejonen var så törstiga att de börlade slicka sig själva och varandra för att komma åt vattnet på pälsen. När det regnat ett tag och det började bildas vattenpölar drack de därifrån i stället. Efter det svalkande regnet blev ungarna mycket lekfulla.

Men det är inte alltid som lejonen har sådan tur att det regnar. Tvärtom, det händer ganska sällan, speciellt under torrperioderna. När jag kommer på besök till en lejonflock brukar de normalt ignorera mig mer eller mindre totalt. Detta kan ofta vara till problem för mig då jag behöver se deras ansikten för att identifiera dem. Så om deras huvuden är dolda i högt gräs måste jag vänta tills de lyfter på huvudena.

Men om jag kommer till Vumbiflocken under den hetaste perioden av dagen är jag välkommen. Speciellt av ungarna. De har lärt sig att under min bil finns en ljuvlig skugga. Så de hetaste dagarna brukar det inte dröja länge innan ungarna ligger under bilen.

Då är det förstås ännu svårare att se ansikten för identifiering så jag brukar skynda mig att räkna att alla åtta finns där innan de försvinner ur sikte.

En gång kom jag till flocken en mulen dag. När solen plötsligt tittade fram reste sig alla ungar nästan samtidigt där de låg utspridda i gräset och började gå mot bilen. Men solen försvann lika snabbt igen och ungarna lade sig ner igen där de befann sig. Några sekunder senare tittade solen fram igen och ungarna reste sig och gick sista biten till bilen och lade sig under den.

Den första gången som ungarna upptäckte skuggan under bilen var de väldigt osäkra. Bilen verkade stor och skrämmande för dem. Bara den modigaste vågade sig fram till en början. Först lade den sig precis i kanten av skuggan, vaksamt iakttagande bilen. Allt eftersom makade den sig närmare och närmare.

Men för säkerhets skull fräste den åt däcket några gånger innan den lade sig under det. Några av de andra ungarna såg att bilen inte verkade så farlig och kom och lade sig de med. Men inte utan att fräsa åt däcket först.

Daniel Rosengren

www.scutisorex.se

Mer läsning

Annons