Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De räddade kompisen ur örnens klor

Här kommer en av mina favorit­historier från mina upplevelser i Serengeti.

Annons

Den handlar om en av de mer sociala djurarterna här på savannen, sebramangusterna, och denna dag bevisade de verkligen just det. Normalt ser man sebramangusterna i stora grupper som rör sig tätt tillsammans. De tjattrar och kuttrar mest hela tiden för att kommunicera med varandra. Om någon ser en fara larmar de så att de andra kan fly.

De har olika larmsignaler för olika rovdjur så att de vet var de ska titta och kan söka skydd på bästa sätt. Örnar, leoparder och ormar kräver olika flyktmetoder. Ormar kan till och med betyda en god måltid. Med mangustens blixtsnabba reflexer har inte ens kobran mycket till chans när en grupp bestämt sig för att ta den. De ställer sig ofta på bakbenen för att få en bättre utsikt över sin omgivning.

En morgon var jag på väg österut i vårt studieområde för att leta efter några lejonflockar som lever där. Plötsligt kom en grupp manguster på omkring 20 individer springande över vägen framför mig.

De såg väldigt stressade ut och min första tanke var att de var rädda för bilen. Men snart såg jag en örn sänka sig ner över gruppen. Det var en stridsörn, en av Afrikas största örnar som är kapabel att slå stora bytesdjur som gaseller.

Det fanns inget hål i närheten att söka skydd i så mangusterna samlades tätt intill varandra så att de nästan verkade vara en stor individ. Men utan att landa greppade örnen en av mangusterna och flög iväg med den. Örnen landade drygt hundra meter bort i toppen av ett acacieträd för att äta sitt byte. Jag körde närmare för att se vad som skulle hända och kanske ta någon bild.

Men innan jag hade hunnit fram såg jag hur två manguster blixtsnabbt rusade upp för trädstammen, ut på de allt smalare trädgrenarna och terroriserade örnen till den släppte sitt byte och flög iväg.

Mangusten föll sju-åtta meter från örnens klor ner i det höga gräset på marken. Hela gruppen samlades snabbt där och försvann sedan iväg mot en termitstack där de kunde söka skydd. Jag var inte helt säker på att mangusten hade överlevt örnens klor och sedan ett högt fall.

Jag gick fram till trädet och sökte igenom gräset utan att hitta den. Den måste ha överlevt och kan vara tacksam att leva i en grupp med så starka vänskapsband att de riskerar sina egna liv för att rädda andra. Till saken hör även att manguster normalt inte klättrar i träd. Under mina drygt två år i Serengeti har jag inte sett dem klättra i träd vid något annat tillfälle, trots att det är en vanlig art som jag ser ofta.

Daniel Rosengren

Mer läsning

Annons