Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den glömda parken

/
  • – Det är jättemysigt att vara här på sommaren. Men den kanske är lite bortglömd, det brukar inte vara så mycket folk, säger Anna Larsson som är ute och går med Douglas.
  • Brunnsparken anlades 1945-1946. Tidigare låg här en handelsträdgård.
  • Lekplatsens gungor gapar tomma. Men en kvarglömd keps påminner om att där ibland leker barn.
  • Tobias Jansson från Töreboda gillar Brunnsparken, trots dess anonymitet.– Framför allt är det mysigt att det finns vildkaniner här, det har vi inte där jag kommer ifrån.

Från att ha varit en livfull handelsträdgård i början av 1900-talet verkar i dag Brunnsparken, eller ­Lutherparken som den också kallas, vara en park som får oförtjänt lite uppmärksamhet.

Annons

Att kliva in i Brunnsparken är som att kliva rakt in i ett vakuum. De höga buskarna som skyddar parken mot Luthergatan gör att den känns undanskymd, nästan gömd för allmänheten. Ändå ligger den bara något kvarter bort från den omstridda Klockgjutarparken.

I den rektangulära oasen, med det nyklippta, mjuka gräset, dämpas ljuden utifrån och trots att Brunnsparken är liten så lyckas den med konststycket att kännas rymlig och stor. Och fridfullt tyst.

Kanske är det för att parken är nersänkt i jorden, och de höga björkarna som skjuter högt upp i himlen ger rymd.

Eller kanske är det för att den är så tom. Här syns inga barn till, trots den välutrustade lilla lekplatsen. En kvarglömd svart-röd keps vittnar om att det i alla fall är barn här ibland.

Anna Larsson, som bor precis bredvid Brunnsparken, strosar förbi med hunden Douglas ivrigt ryckandes i sitt koppel. Douglas verkar vilja upptäcka alla vrår av parken samtidigt, en svår uppgift när man sitter fast i ett koppel.

– Det är jättemysigt att vara här på sommaren. Men den kanske är lite bortglömd, det brukar inte vara så mycket folk. Här sitter några A-lagare ibland, säger Anna Larsson, samtidigt som hon försöker få Douglas att stilla sig i några sekunder.

Det funkar inte, så Anna tvingas fortsätta deras promenad genom parken.

Brunnsparken anlades åren 1945-1946. Innan dess var parken en handelsträdgård där man odlade blommor och grönsaker på friland, i växthus eller i drivbänkar. Den siste trädgårdsmästaren som odlade här var Erik O. Eriksson, som drev sin trädgårdsrörelse fram till 1927. Efter det flyttade han i stället hela verksamheten till Valbo och startade Solviks handelsträdgård.

På en höjd står bronsskulpturen Cykelmannen gjord av Maire-Helve Männik (1922 - 2003). Skulpturen har funnits på plats sedan 1956, men ser betydligt mer modern ut än så. Den framåtlutade mannen på cykeln känns som hämtat direkt ur årets OS-tävlingar. Konstnären som var estnisk-svensk-fransk skulptör kom till Sverige under andra världskriget och bodde här som flykting i några år.

Ytterligare en hundägare promenerar förbi oss. Det är Tobias Jansson från Töreboda som besöker sin flickvän i Gävle. Med sig har han Evita, även hon mer sugen på att upptäcka parken än att vara med på kort. Tobias håller med om att Brunnsparken känns bortglömd.

– Jag ser faktiskt sällan några i parken. Den är kanske lite anonym, man måste verkligen veta var den ligger för att hitta den, säger han och pekar ut lägenheten där hans flickvän bor, precis bredvid.

– Men jag gillar den, framförallt är det mysigt att det finns vildkaniner här, det har vi inte där jag kommer i från, säger han.

Mer läsning

Annons