Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En hund är aldrig bara en hund

Annons

Men det var ju bara en hund. Men det var ju bara en gammal gubbe. Det förstnämnda är ok men när någons gamle morfar dör i sömnen vid 92 års ålder då är det inte riktigt accepterat att konstatera att gubben var ju ändå klar. Låt mig därför berätta att det inte alls var bara en hund, det är aldrig bara en hund. Det var en personlighet, en fyrbent, lurvig, omtänksam, busig, ibland sur men alltid lojal vän. Att säga att det bara var en hund när jag inte får luft för alla tårar, när tomheten sliter hjärtat ur kroppen och när det faktiskt känns som att tillvaron förlorat lite mening, då vill jag inte höra din arroganta, nonchalanta och empatilösa kommentar.

En hund är nämligen aldrig bara en hund för dem som har hund, en hund är en del av en familj och människorna är en del av en flock. En hund är en personlighet att alltid komma ihåg, planera för och ta hänsyn till. Jag har haft den stora lyckan att få dela min vardag med två fantastiska hundar med magnifika personligheter. Charmiga, glada, busiga, varma, kloka och faktiskt fritt tänkande. Sascha och jag växte upp tillsammans, vi var systrar. Alice lämnade mig för nästan precis fyra månader sedan. Saknaden är obeskrivbar. Vi gjorde allt tillsammans och hon var alltid med mig där det fanns minsta möjlighet. Vi fick tio och ett halvt år tillsammans. Det är en lång tid. Jag hör och ser henne fortfarande överallt. Jag ser hennes rörelse i ögonvrån. Det känns som att jag förlorat en kroppsdel, att en del av mitt hjärta slutade slå när hennes stannade.

Jag gråter fortfarande varje dag. Jag gråter av saknad, av kärlek och av själviskhet eftersom det gör så ont att inte ha henne här. Jag gråter nu när jag delar min sorg med dig. När jag låg i soffan låg hon på mitt bröst tills det blev för varmt, då lade hon sig mellan mina fötter med huvudet på min vrist så jag inte kunde röra mig. Hon kunde slita sönder pipleksaker snabbare än någon annan, hon gillade inte katter, när jag var ledsen satte hon sig nära, Alice hade stort självförtroende och läxade upp dobbermans och rottweilers, hon hade sina bästisar, den vitlockiga hunden Emma till exempel. Alice ville helst bara sitta i solen en stund på morgonen, kisa lite och vakna till. Alice var mycket morgontrött, jag fick nästan alltid väcka henne. Hon gillade inte långa promenader, hon vill helst strosa långsamt fram och sniffa på saker, skräp, grässtrån och blommor, när vi tog våra inte allt för långa promenader gick vi alltid och pratade med varandra och folk vi mötte hörde ju bara mig så de trodde väl inte att jag var klok. Kanske har de aldrig upplevt kärleken till eller kärleken från en hund.

Så kom dagen, vi var överens Alice och jag om att det var dags. Det blev den vidrigaste vackraste stunden jag upplevt. Hemma, i soffan där vi brukade mysa tillsammans. Jag kände hur hon slappnade av i min famn, hon kändes varm och lite tyngre än vanligt. Att skiljas åt gick nästan inte. Hon kom hem igen och hennes lilla urna bodde i min garderob, sedan bodde hon i min handväska ett tag och nu bor hon på en plats som hon själv valt, en plats där hon satt i morgonsolen där det senare blev sval skugga och där hon hade uppsikt över alla. En livslång kärlek. En kärlek som man vet kommer att bli smärtsam, men en kärlek som aldrig kommer att ta slut.

Titti Schultz

Mer läsning

Annons