Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En linslus bekännelse

Alla gånger jag är med i tidningen klipper jag ut och spar.

Annons

Prydligt inklistrade i två tjocka pärmar förvarar jag mina urklipp. Ett av de första är från april 1989. Arbetarbladet frågar folk på stan vad man borde göra med Folkets hus i Gävle, och jag är en av dem tillfrågade. 13 år gammal svarar jag förnumstigt att det borde bli mer som Folkets hus i Sandviken och att … det skulle sitta fint med ett disco.

Redan två år innan var jag med i Barnbladet också (ett slags extratidning i Gefle Dagblad på den tiden). Vi är några Hagaströmsskoleelever som har inventerat Gävles statyer inom ramen för en Kulturgrupp. Förutom att jag har en otroligt ful grön tröja på mig på bilden så utmärker jag mig som en galning även i texten. På reporter Lisa Lofors fråga vilken staty jag gillar bäst i stan svarar jag kavat att jag tycker Armillarsfär utanför lantmäteriet är vacker.

Lite senare är jag med och testar nya läskedrycker i Arbetarbladet – min pappa jobbade ju där och jag ser på efternamnen på de andra ungdomarna i panelen att deras föräldrar också jobbade på tidningen.

Efter några recensioner av såväl punkbandet Nödutgång som trastelindénwannabebandet Larsson ljuger och efter en hel del goda teaterrecensioner där jag får beröm för min totala närvaro på scenen gör jag plötsligt entré i klippboken som skribent.

Jag byter liksom sida och i stället för att nämnas i artiklarna är det min tur att signera dem. Dagsverser, recensioner och krönikor kantar de vita bladen i urklippspärmen och den första krönikan är inklistrad i februari 2002. Då läste jag som bäst till lärare och på sidan bredvid i klippboken håller jag mig framme och svarar på enkätfrågor angående Lärardagarna på högskolan. Jag har en blå pikétröja på bilen. Och mustasch(!)

Varför skriver jag nu om detta? Är det för att alla krönikeämnen är slut? Detta är ju trots allt min 174:e? Är det för att skryta om mina oerhörda framgångar i den lokala pressen?

Nej, det är för att jag är chockad! Efter att ha bläddrat i mina pärmar inser jag ju att jag – åtminstone sedan 11-årsåldern – har levt ett liv som jag normalt brukar dissa andra för att de lever. Ett linslusliv där bekräftelsebehovet styr alla handlingar.

Sådana som är med i Bonde söker fru eller Big Brother, sådana som anmäler sig till Halv åtta hos mig och de som sitter i tv-soffor och tycker massa strunt utan att ha på fötterna brukar jag ju ogilla och snacka skit om.

Nu när jag inser att jag själv är en sådan ska jag sluta döma Hanna Widerstedt i Big Brother och Sven-Arne Eriksson i Bonde söker fru lika hårt.

Till min nivå av självbekräftelsebehov kommer de ju i alla fall inte upp. Särskilt inte Sven-Arne, han känns mest … ofrivillig. Ofrivillig och lite knasig.

Fast vadå knasig förresten? Ska jag säga. Jag som sedan 1987 har klippt ut och sparat allt om mig själv i tidningarna!

FREDRIK NILSSON

Mer läsning

Annons