Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En smäll - och så åtta års tystnad

/

Efter nästan åtta år är Ole Oldeen tillbaka i etern igen. En till synes okomplicerad hjärnskakning visade sig vara mycket värre än vad läkarna först trodde. Sakta men säkert har han kommit tillbaka till livet så som det var förr.

Annons

Det var i slutet av augusti 2002. Ole Oldeen cyklade till jobb på P4 Gävleborg för att sända radio. Som vanligt skulle han parkera cykeln i garaget.

– Det är en brant ramp till källaren och en 90 graders sväng. Rakt fram står en sopcontainer. Jag körde rakt in i containern och tuppade av, berättar Ole.

Han har precis sänt programmet Förmiddag med kollegan Mikael Sanner och slår sig ner i chefens soffa för att berätta om vad som hände efter kraschen med sopcontainern.

Ole blev liggande medvetslös på garagegolvet tills en anställd på Arbetsförmedlingen hittade honom. Han skickades med ambulans till sjukhuset.

– Jag var väl medvetslös i sex-åtta timmar. Jag hade en rejäl bula och fick ligga kvar på intensiven i en dag. Jag minns att Agneta och Freja kom och hälsade på.

Hur olyckan kunde hända vet han inte men han tror sig ha ett minne av att han skulle spänna en rem på sandalen.

En vecka skulle Ole vara hemma och sjukskriven men huvudvärken gick inte över och han kände sig skygg, ville inte ha besök.

– Jag ringde till Britta Moberger på hjärnskadeteamet i Sandviken. Hon tog sig an mig.

Det visade sig att Ole fått mikroblödningar i hjärnan och att nervtrådar förlorat kontakten med varandra. Han fick genomgå en hel del tester för att få veta hur svårt skadad hjärnan var.

– Jag fick bygga med klossar precis som i lekskolan. Det var inte så jävla lysande resultat, konstaterar han med ett brett leende.

Under hela det första året gjorde han i princip ingenting. Men hjärnan är förunderligt konstruerad och började så smått läka ihop. Det var dags att börja arbetsträna.

– Jag var smörgåsnisse på skogsstyrelsen i Sandviken och planterade blommor på Strömsbro plantskola. Praktiskt, enkelt men jag fick något att göra, såg ett resultat. Jag var nöjd med att jag blev bättre.

Han var också tillbaka på radion en sväng men att sända program var inte att tänka på. Ole kunde inte ta snabba beslut och ha flera saker på gång samtidigt. I stället för att stå vid mikrofonen sorterade han skruvar i radions verkstad. Men speciellt ledsen eller orolig över sin situation var han aldrig. Han kände ändå någonstans att det gick framåt.

– 2006 kunde jag börja köra bil igen. Slår jag mig igen kan det bli värre så jag använder hjälm när jag cyklar. Det är inga kvinnor som visslar efter en precis, säger han med en liten ironisk grimas.

Satt det många kring ett bord och diskuterade hängde Ole inte med men han hittade lösningar på problemet. I stället för att lyssna på alla koncentrerade han sig på några stycken och hängde med rätt hyfsat ändå. Av Britta Moberger fick Ole en bra förklaring till hur hans hjärna fungerade.

– Hon sa att den var som en gammaldags dator. Den kunde inte ha så många program uppe samtidigt men hjärnan restaurerar sig själv i 10-15 år.

Men allt eftersom åren gick kunde han ha fler och fler ”program” igång. Han började engagera sig ideellt i en förening på Teknikparken och hjälpte dem med kommunikationshantering och information. Han konstruerade också ett analysverktyg för Räddningsverkets räkning där de kan lägga in olika händelser på en karta. Men i december, nästan sju och ett halvt år efter olyckan, kände han att det var dags för radio igen.

– Jag hade fått frågan flera gånger men inte känt mig mogen.

En förutsättning för att Ole skulle ge sig ut i etern igen var att han hade någon vid sin sida. Han var rädd för att få en black out men allt gick bra och i mitten av januari körde han och Mikael Sanner på riktigt.

– Det var mycket nervöst men gick över förväntan. Jag var helt slut efteråt.

Varannan gång står Ole vid mixerbordet och varannan Mikael.

– Om jag måste ta snabba beslut eller måste associera pilsnabbt så kan det glappa.

Ole berättar om programmet Förmiddag, att han och Mikael dagen innan intervjun lottade vilka roller de skulle ha i programmet. Mikael fick ta på sig att försvara konsthantverk medan Ole var den som var emot.

– Några tycker säkert jag är skitdryg när jag säger att bara kärringar håller på med konsthantverk. Mikael försvarade det och pratade om värdet av stentroll med syntetpäls på huvudet, berättar Ole och skrattar.

Han vill göra program som får folk att reagerar samtidigt som han vill förmedla kunskap.

– På måndag ska det handla om att inte få sjukvård. Det finns de som tycker att man inte ska få vård om man super, röker eller är överviktig.

Ole tycker att radio passar honom och speciellt det rollspel som han och Mikael hittat fram till.

– Jag får vara arg, ledsen, glad, tokseriös eller till och med flamsig, precis så vill jag ha det.

I över 20 år har han sänt radio.

– Jag var 30 när jag började och hade kompisar inom medierna. Jag började med att frilansa åt DN. Det var nog det som var vägen in i branschen.

Han har ett drömprojekt som han vill genomföra någon gång.

– När jag flyttade hit 1986 låg Gävleborg sist på listan över antalet utbildade och hade lägst antal sysselsatta. Så är det fortfarande. Varför? Det vill jag ta reda på.

Hjärnan fungerar uppenbarligen som den ska igen.

– Jo, jag mår bra nu, säger han och knallar iväg till Mikael i studion.

Mer läsning

Annons