Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Estelle – släktens senaste tillskott

Nu har festyran lagt sig något här hemma. Torsdagens tillökning till släkten gjorde oss glada och vi vill tacka alla som på Facebook och andra ställen givit oss sina gratulationer. Jag menar – vi är ju ändå släkt med den lilla Estelle.

Annons

Både jag och Camilla faktiskt, på olika sätt. Själv är jag någon form av sjumänning med tronarvingen. Min och tronarvingens gemensamma anfader hette Hans Jansson Westling och var sockenskräddare i Acktjära och dog 1819.

Min frus släktskap är lite mer kringelkrokigt men får man tro Camillas mormor är såväl hon som Prins Daniel släkt med en Erik Borgström från Svartnäs i början på 1800-talet.

Hur det än är med den saken – om min son Emanuel är dubbelsläkting eller bara vanlig släkting med Hagasessan – så skämmer vi bort honom som en prins i alla fall.

Särskilt nu då vi vet att han är blåblodig!

En annan grej som jag vill dela med mig av denna gång är min förändrade jobbstatus. I och med att jag tidigare nämnt i krönikan att jag jobbar som rektor måste jag ju även berätta att jag slutat. Och varför …

Jag ballade helt enkelt ur för några veckor sedan och slutade i och med det att vara chef på skolan och är numer lärare igen. Så skönt!

Att prova på att vara rektor i 11 520 timmar – sen i augusti 2010 alltså – är en erfarenhet jag verkligen inte ångrar. Jag lärde mig supermycket om ledarskap och chefskap. Lärdomar som man inte kan läsa sig till och som känns toppen att ha fått prova på.

Det jag däremot lärde mig allra mest av är dock det sista som hände mig som rektor – att jag fick ynnesten att gå in i väggen.

Det är inte heller något man kan läsa sig till – hur det är att plötslig ligga i fosterställning och gråta högt och hulkande (i smyg på kontoret) är ännu mer värt än att ha provat rektorskapets fram- och baksidor.

Att jag har mage att kalla det en ynnest är för att jag kom undan väldigt lindrigt. Jag skickades till läkaren snabbt (mot min vilja naturligtvis, jag menar en riktig karl ska väl tåla lite stress!) och väl där fick doktorn mig att inse att jag nog var lite sjuk ändå och hon skrev psykisk kollaps i sjukskrivningspapperet.

Efter en vecka hemma med mysbyxor, långa promenader, en hel del bokläsande och med totalt dator- och mobilförbud tog jag beslutet att säga upp mig som rektor. Då, precis då, blev jag frisk. Tvärt.

Så överlärargrejen var inte riktigt min kopp med te! Alldeles för trist och vuxet. För lite gitarrspel och för lite show och stoj. Som lärare har man ju, oavsett ämne, alla möjligheter att göra varje lektion precis så rolig man vill och orkar. Det är ju därför det är så lyckat att vara lärare om man, som jag, är ovanligt barnslig och har lite krossade teater- och rockstjärnedrömmar bakom sig.

Att jag numer är släkt med Hertiginnan av Östergötland gör dessutom att jag trots min självvalda karriärdegradering fortfarande har högst status på jobbet!

FREDRIK NILSSON

Mer läsning

Annons