Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett äventyr, trodde svenska FN-soldaterna

Annons

Kjell Hagman hade varit till sjöss ochseglat på hamnarna i Sydamerika. När han landsteg iSverige var han fortfarande bara 18 år, och han bestämdesig för att äventyret skulle fortsätta.

Han sökte värvning hos FN och blev en i den tolftesvenska bataljonen i Katanga, en provins i dåvarande Kongo.

- Jag kände mig ung och odödlig. Och nyfiken harjag alltid varit - varför vet jag inte, säger KjellHagman fyra decennier senare på sitt tjänsterum vidGävlepolisen.

Då var året 1961 och i Kjell Hagmans tjänsterumkan man se att det gått några år sedan dess.På väggarna hänger bilder på efterlysta,på en bokhylla ligger ett Remington-gevär frånamerikanska inbördeskriget ovanför en omfattande samlingav pipor i olika utföranden.

Skulle bli tv-tekniker

Kjell Hagman skulle bli tv-tekniker, men var förstsjöman och sedan FN-soldat.

- Jag läste till tv-tekniker 1955 och -56, men det varför tidigt att stoppa huvudet i en tv-apparat. Så jaggick till sjöss. Jag var äventyrlig av mig och det ärjag än.

Äventyret hade ett namn - Kongo. Där fick han lärasig att den som blir ormbiten ska slå ihjäl ormen ochspara svansen. Då kunde läkarna avgöra vilketserum man skulle använda.

Och han lärde sig att tala tyst om döden.

Till Katanga

Han följde med den 12:e bataljonen, som räknade567 soldater och leddes av överstelöjtnant Jonas Waernfrån I20 till provinsen Katanga.

Att Sverige skulle delta i FN-aktionen, som från börjanvar improviserad, var ändå självklart. Det varju bevars en svensk generalsekreterare, Dag Hammarskjöld,som kallade.

Kongo, som varit en belgisk koloni, vann självständigheti juni 1960 men de första åren som fri stat skullepräglas av strider och politisk oro. I juli månad utropadeMoise Tsombe Katanga som självständig stat. Närcentralregeringen bad FN om hjälp att bevara landets enhetvar bollen satt i rullning, som ett år senare skulle föraKjell Hagman in i stormens öga.

- Vi förlades i Elisabethville, huvudstaden i Katanga.

Vid en nattlig, framgångsrik räd i augusti 1961kunde den svenska bataljonen gripa 64 katangesiska officerare.Men när samma taktik skulle upprepas den 13 september blevdet riktig strid.

- Då var de förberedda. När pastorn gick omkringbland oss och frågade om vi ville ta nattvard, förstodjag att det var allvar.

Kjell Hagmans pluton ansvarade den natten för att taradiostationen, och strider pågick i hela Elisabethville.

Andra aktioner lärde de meniga ett och annat om krigetsbisarra sidor. Svenskarna ägnade i en knapp veckas tid dagarnaåt att inta en järvägsknutpunkt, men befäletansåg att man saknade manskap att hålla den pånatten. Svenskarna fick vackert dra sig tillbaka, och göraom samma sak påföljande dag.

- Den dag man ska dö är redan bestämd, ochäven om man alltid är rädd innan var jag alltidlugn när det väl började.

Många fick problem

Kjell Hagman klarade sig undan psykiska men av tjänstgöringen,men inte alla kamrater var lika lyckliga. Några begick självmordefter hemkomsten till Sverige. Andra fick problem med spriten,eller med depressioner.

- När jag var yngre tolkade jag det som svaghet, attman var rädd i strid eller att man mådde dåligtefteråt. Det gör jag inte i dag, säger Kjell.

Det fanns andra påfrestningar än de rena stridssituationerna,som ändå var relativt sällsynta. En sådanvar likdetaljen. Motsättningar fanns mellan FN-soldater ochbelgiska trupper, katangesiskt gendarmeri och andra folkgrupper.

Många dödades och när lik låg pågatorna lät man dem bara ligga kvar.

Liken stympades

- Liken var som fläskkorvar och luktade fruktansvärt.När man grep runt armen sjönk fingrarna in till benpipan.De var vanligt med stympningar. I nästa liv skulle fiendeninte kunna gå, lyfta en arm eller kunna få barn, förklarardessa ohyggliga syner, som också var vanliga under krigeti Rwanda.

Åren har slipat av några av hörnen hos KjellHagman. Att han ibland kallas "Dirty Hagman" är mest ettpåfund av journalister. En snäll nidteckning påväggen är en hälsning från ett "bus", somtycker att Hagman inte är så illa - för att varapolis.

- Men jag talar sällan om tiden i Kongo. Det ärväl så, att man vill behålla minnen av dödoch tråkigheter för sig själv.

Mer läsning

Annons