Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett barn är fött...

En kvinnas smärtfyllda skrik hörs genom de tjocka dörrarna till sal 2. Några minuter senare är det ett nyfött barn som högljutt luftar sina lungor. Dörren öppnas och ut kommer undersköterskan Britt-Marie Wirén med glad och nöjd min.

– Vi fick en son!

Annons

Det är en alldeles vanlig kväll på förlossningen. Personalen, tre barnmorskor och två undersköterskor, har precis avslutat ett möte tillsammans med vårdenhetschef Linda Palm. Inga patienter väntas och ingen ligger på förlossningssal vilket i och för sig är lite ovanligt men december brukar vara en lugn månad. Mest hektiskt är det under sommarmånaderna.

Klockan är 17.45. Det ringer på klockan. Ett ungt par kommer in. Kvinnan hasar fram och har tydligt ont. Med sig har de en kvinnlig släkting. De båda kvinnorna visas in på sal 2. Den blivande mamman får byta till sjukhusskjorta och hon bäddas ner. Hon andas tungt. Den blivande pappan sätter sig lite avvaktande utanför rummet.
– De har sagt att det blir en pojke men jag blir glad för det jag får, säger han.

Paret, han 21 år, hon 17, har varit in på förlossningen två gånger men fått åka hem igen. Men nu är det dags.
– Jag har velat ha barn länge och jag vill ha många barn.

Den blivande mamman pratar inte svenska och personalen ber honom översätta. Det visar sig att kvinnan vill ha epiduralbedövning. Hon vill inte ha ont. Britt-Marie Wirén hämtar det som behövs för att koppla på ett dropp för att stabilisera blodtrycket. Den blivande pappan håller sig fortfarande utanför rummet och den kvinnliga släktingen går också ut. Narkosläkaren tillkallas. Han kommer när han hinner. De sjuka går först. Frågan är om det finns tid. Kvinnan är redan öppen åtta centimeter och vid tio är det dags att krysta. Kvinnan vrider sig av smärta och skriker. Barnmorskan Ingrid Cerna undersöker henne, uppmuntrar henne och ger henne lite vatten.
– Nu lämnar ni henne inte. Hon har skitont, ryter Ingrid i åt den blivande pappan och den kvinnliga släktingen.
Hon visar hur de ska göra med lustgasen.

Klockan 18.29 är kvinnan öppen nio centimeter. Det går fort. Värkarna och fosterljuden registreras på en skärm. Samma information finns på en monitor i fikarummet så personalen kan lugnt njuta av den tårta som tacksamma föräldrar kommit med. På skärmen syns hur kvinnan i sal 2 får en rejäl värk.
Ingrid Cerna tittar till kvinnan igen. Maken har fått sig några rejäla tjuvnyp. Någon epiduralbedövning hinns inte med. Kvinnan är fullt öppen. Hennes make säger att han ska uträtta ett kort ärende och försvinner.

Klockan är 20.06. Den unga kvinnan på sal 2 har börjat krysta. Sju minuter senare syns barnets huvud och 20.17 föds det lilla gossebarnet. Som på beställning dyker den nyblivne fadern upp, lätt omtumlad.
– Vi fick en son! Hon krystade som en omföderska, hojtar Britt-Marie Wirén glatt.
Den kvinnliga släktingen går ut i korridoren och ringer, gråtande av glädje, runt till släktingar för att berätta den glada nyheten.
Britt-Marie Wirén tar prov på navelsträngen och undersöker den. Allt är bra. Under tiden har den nyblivna mamman krystat ut moderkakan. Britt-Marie Wirén kommer ut med den i en plastpåse. Den ska vägas och undersökas så att inga bitar fastnat kvar i kvinnan.
– Titta! Här har barnet legat, säger hon och visar fostersäcken. Det är otroligt att ett barn fått plats där. Och här är livets träd. Det har barnet legat och tittat mot.
Förr skickades moderkakorna till Danmark och blev till gammaglobulin men numera bränns allt.

Under tiden har Ingrid Cerna bedövat och sytt ihop bristningarna i moderns underliv.
– Jag brukar ha gel på tråden annars rister det och drar i kvinnan.
Nu är kvinnan ompysslad och det är dags för den lille gossen. Britt-Marie Wirén väger honom, 3 882 gram. Hon lägger honom på bordet och drar ut benen lite, 50 centimeter. Pojken protesterar med darrande underläpp.

– Och så ska vi kolla hattstorleken, skojar Britt-Marie Wirén och mäter huvudets omfång.
Att gommen är hel har hon redan känt. Den lille pojken sveps in i varma filtar och får en vikt operationsstrumpa som mössa. Nu är han varm och nöjd och får komma till sin utmattade men lyckliga mamma.
Ett nytt liv har sett dagens ljus. En familj har blivit till.

Ett annat par är på väg upp på BB. För pappan är det första barnet, för mamman det tredje. Hon har en son och en dotter från ett tidigare förhållande och den här gången blev det en tjej till.
– Första barnet förlöstes med akut kejsarsnitt, de andra två med planerade snitt.
Trots att hon varit med om samma sak förut var hon rejält nervös men allt gick bra.
– Jag fick se när de plockade ut henne. Det var häftigt, säger pappan glädjestrålande och beskriver livfullt skeendet.
Eftersom det blev kejsarsnitt måste den nyförlösta mamman ta det lugnt ett tag.
– Jag får bära bebisen men inget mer. Du får städa, laga mat och sköta tvätten, säger hon vänd mot pappan.
– Och jag som kämpade i fyra sekunder! Nu får jag jobba mer, klagar pappan på skoj.
Linda har varit barnmorska i 15 år. Hon har två små flickor, en på fyra år och en på 18 månader. Äldsta dottern födde hon på sjukhuset i Gävle bland kollegorna. En mycket nyttig erfarenhet tycker hon. Den yngsta dottern är född hemma. Det var inget som Linda hade valt, det gick helt enkelt väldigt fort.
– Tänk att vi inte såg tecknen. Jag som är gift med en förlossningsläkare, säger Linda och skrattar gott.
– Man blir novis trots professionalismen. Jag fick fullständig panik och var rädd att det skulle gå illa för barnet.
Men hon var i trygga händer och allt gick bra.

Lindas berättelse visar ändå hur olika förlossningar kan vara. Det går inte att säga hur lång tid en förlossning tar eller hur den upplevs. En del tar det som det kommer, andra har höga förväntningar.
– Fler än man önskar ställer krav och vill inte vänta in naturens gång utan vill bli igångsatta. De är pålästa och vill att det ska bli som de tänkt sig. Om allt är normalt och naturen får ha sin gång talar det mesta för att förlossningen får ett normalt förlopp utan komplikationer.

Det blir sällan precis så som den blivande mamman tänkt sig. Inte för personalen heller. Det händer att den blivande pappan går in i sin roll så att det går till överdrift. Det är ju inte så kul för personalen när en karl kryper ner naken i badkaret med den blivande mamman eller står i bara kalsongerna när han ska pusha på.

Ofta gör smärtan att kvinnorna blir arga. Personalen vet att de ska hålla kvinnan i handen för då kan hon inte nypas och slåss men att både de och pappan blir utskällda ingår i jobbet.
– Jag hade en kvinna som sa att bara jag gick ut så skulle det bli bra. Hon var riktigt arg på mig och tålde inte min röst, berättar Linda.
Värst är det när livmodern öppnats till åtta centimeter. Då vill många kvinnor gå hem eller dö. Vid tio centimeter blir det annorlunda. Kvinnorna känner att de kan hjälpa till med egen kraft.

På BB träffar vi Fredrika Qvarnström och Pontus Höglund. De har 15 timmar tidigare blivit föräldrar till sitt första barn, Adele, 4,4 kilo tung och 54 centimeter lång. Fredrika har inte sovit på två dygn och är rejält sliten. Förlossningen har varit kämpig men har gått bra. Nu ska de få vila ut innan de åker hem.
– Det värsta var att inte kunna göra något när Fredrika hade ont, säger Pontus.
Men Fredrika kände sig trygg hela tiden. Lite skrämd blev hon över smärtan men hon tycker ändå att det var värt det och kan tänka sig fler barn i framtiden.
– Adele ska få mycket kärlek i julklapp, säger Pontus och tittar ömt på sin lilla långbenta dotter.
60-talisterna var en stor kull. När de i sin tur fick barn kring 1990 talades det om babyboom. Fredrika och Pontus är båda babyboom-barn.

Trots att det händer mycket samtidigt råder det ett lugn och en värme på avdelningen. Alla vet precis vad de ska göra och i vilken ordning. De är rutinerade och hinner med att vara omtänksamma och uppmuntrande mitt i det välordnade kaoset.

Men det finns saker de aldrig vänjer sig vid och inte vill vänja sig vid och det är när barnet dött eller när någon trycker på akutknappen och det är fara för både barnets och moderns liv. Tack och lov händer det inte speciellt ofta.
– Det är roligt på jobbet varje dag, säger Britt-Marie Wirén med ett nöjt leende. Ingrid Cerna håller med.

Mer läsning

Annons