Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För 70 år sedan låg Gunnar i dödens väntrum

/
  • Så här såg Gunnar Jonasson ut för 70 år sedan. Då var han 18 år och hade nyss tagit körkort
  • Balkongen fanns inte när Gunnar Jonasson var inlagd på sanatoriet. I stället låg patienterna på altaner för att lufta lungorna, insvepta i tjocka filtar i vinterkylan. Gunnar låg inlagd mellan den 15 augusti och veckan före jul 194.
  • På Selggrensgården hänger en bild på huset som det såg ut när det var sanatorium.
  • Ett av fynden som personalen på Selggrensgården gjorde på vinden var häftet från Svenska nationalföreningen mot tuberkulos. Vad varje sanatoriepatient bör veta är titeln.
  • Där inne låg jag, säger Gunnar Jonasson. På 1940-talet var rummet betydligt större. I dag är det dagrum på äldreboendet.
  • Selggrensgården som den ser ut i dag. Här på baksidan forslades de döda ut för att läggas i likboden.

Det var på sensommaren krigsåret 1941. Gunnar Jonasson och en kompis var och tältade i Furuvik. Gunnar blev plötsligt sjuk och måste cykla hem. En vecka senare låg han på sanatoriet, dödens väntrum.

Annons

– Jag är nog en av de sista överlevande som legat på sanatorium på 40-talet, säger Gunnar Jonasson som tagit oss med till Strömsbro för att visa runt i huset som ända fram till 1960-talet var sanatorium.

88-åringen är pigg som en nötkärna och helt klar i huvudet. Han har levt och lever ett oerhört rikt liv. han tog körkort redan som 18-åring vilket var mycket ovanligt på den tiden. Han har kört ut tidningar, arbetat som elektriker, jobbat vid infanteriet i Rosersberg och på Luftfartsverket på Arlanda. Som 68-åring började han gå på lastbåtar till bland annat Holland och Tyskland under jul- och påskhelger bara för att det var kul.

Mellan varven har han kopplat av med segelflyg, forsränning, ballongflygning och de senaste åtta åren fallskärmshoppning. Så nej –Gunnar har aldrig varit rädd av sig och var det inte heller 1941 då han som 18-åring fick vatten i lungorna och fick svårt att andas.

– Jag hade semester och tältade i Furuvik med en kompis när jag blev sjuk. Jag cyklade hem och mamma skickade mig till läkare.

Läkaren ville sätta Gunnar i en taxi för omedelbar färd till lasarettet men Gunnar protesterade. Det gick ju inte. Han hade cykeln med sig. Han cyklade hem och tog spårvagnen till lasarettet där han blev kvar i en vecka. Lungorna tappades på vatten men läkarna var inte nöjda. Sjuklingen, som var rätt mager, skulle till sanatoriet.

– Jag var inte glad, konstaterar Gunnar. Men det gick. Jag var inte så dålig som de andra.

Vi har klivit ur bilen på parkeringen längst bort på Sanatorievägen. Framför oss tornar det stora huset som nu är äldreboende men som då var det skrämmande sanatoriet.

– Hemskt ställe, säger Gunnar och ryser lite. Här var det likbod, säger han och visar med armen över parkeringen. De tog ut de döda på kvällarna så vi såg dem aldrig men alla visste.

Vi går mot ingången.

– Där uppe låg jag, säger Gunnar och pekar på ett fönster i våningen ovanför entréplanet. Jag delade rum med en lots med tbc. Han var kvar när jag skrevs ut. På dagarna låg vi ute på altanen. Minus tre grader var gränsen. Frös gjorde vi inte, vi var inbäddade i filtar.

Verksamhetschef Carina Delin har mött upp. Hon är mycket intresserad av Gunnars berättelse, bland annat eftersom hon hittat massor av saker på husets vind i samband med en renovering. Saker som blivit kvar från sanatorietiden.

– Låg ni i vadmalssäckar? frågar Carina. Vi hittade vadmalssäckar i samband med att huset rustades. Vi skickade dem till Estland.

Gunnar minns inte den detaljen men han kommer väl ihåg att de låg i rader och andades in den friska doften från tallskogen.

Carina berättar att de haft Strömsbrobor på besök på Selggrensgården. De har berättat att när de såg ekipaget med häst och vagn som transporterade tbc-patienterna till sanatoriet sprang de hem och låste in sig av rädsla för att bli smittade.

Hela huset har renoverats så det enda som återstår från den gamla tiden är de bärande väggarna och en stentrappa.

– Den fick vi inte gå i, bara sköterskorna, säger Gunnar bestämt.

När Carina påminner honom om att det fanns en hiss med gallergrind kommer Gunnar ihåg. Det var i den hissen han åkte för att komma till matsalen på tredje våningen.

På andra våningen fanns de kvinnliga patienterna men på tredje våningen bodde översköterskan som alla var lite rädda för och där fanns också matsalen.

– Maten var fin. Efter två dagar fick jag gå upp och sitta vid långbord med sjuksystern. De som åt sämst fick sitta närmast henne så hon kunde håll koll men jag som åt ordentligt fick sitta långt ner. Det serverades kött och potatis och gräddsås och efterrätter. Selggrens hade egen trädgård vid Testebovallen. Det var ju kuponger då men det slapp vi som låg inne.

– Vi hittade en stor maskin på vinden. Kan det ha varit en lungskölj, undrar Carina.

Gunnar ler åt minnet. Den kommer han väl ihåg.

– Det gjorde de på mig. Jag fick svälja en tjock slang. De skrek: Svälj! Men det gjorde det bara en gång på mig.

Gunnar berättar att det pratades mycket om gasning. Han tror att det var gasningen som gjorde att patienterna inte smittade andra.

– Det var en läkare som det pratades mycket om, jag tror han hette Nyrén. Kanske var det han som uppfann metoden. Han var i alla fall väldigt känd och många andra läkare kom på besök.

På väg ner till första våningen där Gunnar vårdades för 70 år sedan berättar han att det fanns ungefär 50 patienter inlagda. Några av dem berörde honom mer än andra. Han pratar flera gånger om en 18-årig flicka och hennes två bröder som det inte gick bra för. Flickan frisknade till men fick återvända till sanatoriet flera gånger.

– Och en 14-åring dog. Hans mamma hoppade framför tåget efter det, säger Gunnar och skakar lite sorgset på huvudet.

Gunnars gamla rum är förvandlat till ett dagrum och betydligt mindre än det var när han låg inlagd. Carina berättar att det fanns tvåbädds-, trebädds och fyrbäddsrum i huset och ironiskt nog gjordes några av rummen om till rökrum på 50- eller 60-talet.

– Jag rökte på den tiden men det var förbjudet här. Tio cigaretter kostade 50 öre och en mazarin fem öre, berättar Gunnar som något år senare tjänade 59:50 i veckan som verkstadselektriker.

Han tittar lite tvekande in i sitt gamla rum men känner inte igen sig. Inte ens utsikten är densamma. Nu finns ett dagis utanför och en vinkelbyggnad men när Gunnar låg här var det bara tallskog och en läkarvilla..

– Vi fick gå ut och röra på oss men det blev långa kvällar. Det fanns ju ingen tv på den tiden. Vi spelade kort men många låg bara i sina sängar. Ibland kom det någon som spelade och underhöll. De som orkade kunde gå till kaféet Lilla Lugnet på Storgatan.

Ibland kom föräldrarna från Sofiagatan för att hälsa på och då och då dök även flickvännen upp. Hon bodde i Bomhus och cyklade hela vägen i vinterkylan.

– Det fanns ingen sjukersättning på den tiden så mina föräldrar fick betala vistelsen.

Veckan innan jul fick Gunnar äntligen komma hem.

– Jag gick upp i kyrktornet strax efter, berättar Gunnar med ett stolt leende. Jag var inte ens anfådd.

Det var det yttersta beviset för att hans lungor fungerade perfekt.

Det har blivit dags att lämna sanatoriet. Gunnar ställer sig i korridoren, ser sig noga om en sista gång och säger men en liten suck, nästan för sig själv:

– Inte hade jag kunnat tänka mig att stå här, 70 år senare.

Mer läsning

Annons