Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Första julen utan mamma

Annons
Jag har träffat Sofie Pettersson, en ungtjej i Gävle. Vi har pratat om något som förändratSofies liv för alltid. Något som hon aldrig kommeratt förstå eller kunna förlåta.

Det var någon gång i slutet av februari, elleri början av mars, som beskedet kom. Sofies mamma hade cancer.

Familjen fick en chock. De kunde aldrig tänka sig attmamman skulle få ett cancerbesked, eftersom farmor precishade haft cancer. Alla blev så chockade, det var såkonstigt att två i samma familj skulle få samma sjukdom.

Några dagar innan skolan började i höstasdog Sofies mamma, bara 59 år gammal. Efter sig lämnadehon sin enda dotter, adopterade Sofie, sin man och övrigsläkt och vänner i sorg och saknad.

Ibland måste man våga prata om något såhemskt som detta och frågorna är många. Hur gårman vidare efter att ha förlorat sin mamma? Kanske kan någonsom varit med om samma sak känna att han eller hon inte ärensam, och få styrka genom att läsa om Sofie.

Kan du berätta hur det var när ni fick beskedom att din mamma hade cancer?

- Det kom som en chock för alla i min familj.Farmor hade precis också haft cancer. Jag tänkte, intemin mamma också. Hela familjen var i ett sorts chocktillståndett tag efter beskedet.

Hur började det?

- Mamma gick till hälsocentralen för atthon hade ont i magen och sedan blev det akuten och där röntgademan henne. Då hittade man en stor tumör i magen. Denhade tydligen suttit där ganska länge, för denvar stor.

Hur fick du veta det?

- Mamma var själv på sjukhuset närhon fick beskedet. Sedan var det både mamma och pappa somberättade det för mig.

Blev hon dålig på en gång?

- Hon hade redan slutat jobba så hon kundevila hemma. Hon blev snabbt sämre, man blir det automatiskt.Från februari till mars tappade mamma drygt 20 kilo i vikt.När man skulle operera bort tumören så gick detinte. Det blev strålbehandling och efter den så blevhon bara sämre.

Kunde du prata med din mamma om sjukdomen?

- Vi pratade mycket och hon berättade hur detvar och var hon hade ont. Jag var med till sjukhuset närde förklarade hur de skulle operera mamma och hur det skullegå till.

Vi pratade aldrig om vad följderna skulle kunna bli,om hon inte skulle klara det. Det blev ju så, min mammavann inte över cancern. Men då nämnde vi aldrigtanken att hon skulle kunna dö.

Hade hon mycket ont?

- Inte i början, men hon fick mer och mer ontju längre cancern pågick. Efter en tid upptäckteläkarna att mamma hade cancerfläckar på levernockså. Hon hade orkat laga mat hela tiden, men i börjanav juni, då orkade hon inte längre. Hon orkade inteäta och hon gick på smärtstillande tabletter.Det jobbiga var att hon blev förvirrad av tabletterna ochbörjade glömma saker. Hon kunde fråga om sammasak tre gånger och hon kunde återberätta sakerflera gånger.

Hur tillbringade ni er sista tid tillsammans?

- Mamma blev inlagd sista gången den 1 augusti.Hon dog nio dagar senare. Fram till dess var mamma hemma och varsom vanligt - nästan. Det var bara ibland hon blev tvungenatt åka in till sjukhuset för sin strålbehandlingoch för prover. Men de sista tio dagarna hade hon såont att hon behövde ligga inne hela tiden på sjukhuset.

På något sätt förstod vi att det varden sista sommaren vi skulle tillbringa tillsammans. Därföråkte vi till Västkusten och Öland för attfå vara tillsammans.

Hade du och din mamma en bra relation?

- Det har vi alltid haft, fast vi har ju förståssmåbråk som alla mödrar och döttrar har.

Hur kändes det när du fick veta att honinte skulle överleva?

- Det fanns i bakhuvudet hela tiden, vad som skullekunna hända. Men jag försökte att inte tänkapå det så mycket, det skulle bli för svårt.Man intalade sig hela tiden att det skulle gå bra, att honskulle klara det. Men när jag fick veta att tumöreninte gick att få bort blev jag rädd för att strålbehandlingeninte heller skulle hjälpa. Då kände jag att någontingskulle kunna hända.

Har du kunnat prata med någon om din sorg?

- I början pratade jag mycket med min kusinom mamma. Men annars pratar jag inte så mycket om det somhänt. Jag har inte något behov av det. Det gåri perioder, ibland vill jag prata om det, men oftast inte.

Det var tomt hemma de första månaderna. Fast jagvisste att hon var borta hände det att jag glömde.

När vi skulle köpa pizza tänkte jag vad mammaville ha för pizza och att mamma, pappa och jag skulle äta.Det var inte så att jag dukade för tre, men jag tänktetanken. Jag tänkte att hon levde, eftersom det var sånära efter. Ibland tänkte jag att hon låg påsjukhuset fast hon inte gjorde det.

Kunde du ta till dig att din mamma faktiskt var borta?

- Den dag mamma dog hade jag suttit med henne heladagen på sjukhuset. Jag åkte ner på stan ochpå kvällen halv nio dog hon. Det var Pelle, min dåvarandepojkvän, som först fick tag i mig och kunde berättaom mamma. Först kände jag att, nej, jag tror inte pådet. Jag var ju på sjukhuset alldeles nyss.

När jag sedan kom dit igen, kändes det inte somom det var hon som hade dött, för det var inte min mammasom låg där i sängen, utan det någon annan.Man såg hela hennes skelett och så såg ju intemamma ut, innan cancern bröt ut. Jag kunde inte tänkamig att det var hon som låg där.

Har din sorg blivit mindre?

- Jag vet inte, kanske. Det är vid högtiderdet känns mest. Som nyligen när jag fyllde 18 och honinte var med. Julen kommer att bli annorlunda så vi harbestämt oss för att åka bort. Jag, pappa och farfaråker till Kanarieöarna över jul och nyår.Det kommer att bli annorlunda, det är ändå tvåi släkten som är borta.

Hur kändes det att komma tillbaka till skolan?

- Jag visar inte hur jag mår. Jag hade en veckapå mig innan skolan började. Det var jobbigt att inteha en mamma att komma hem till och berätta om förstaskoldagen. Man måste gå vidare i livet. Begravningenvar jobbig. Första dagen i skolan så visste de flestaom det. Mina kompisar hade berättat för de andra, detgick som ett rykte.

En tjej i min klass hade också mist sin mamma i canceröver sommaren. Det kändes bra att jag slapp berättasjälv. Det bästa är när kompisarna försökeratt vara som vanligt, som innan det hände. Det är detbästa för mig för att kunna gå vidare. Detär viktigt att komma in i gamla rutiner.

Pratade du och din mamma om att hon skulle dö?

- Mamma ville inte prata om det alls. Jag kan intesäga hur hon kände det innerst inne. Men jag tror atthon var medveten om det. Hon ville nog bara skona oss.

Begravningen?

- Jag och pappa hade planerat den på Fonus.Den var som en vanlig begravning, men det var konstigt att detvar jag som satt längst fram - som var närmast anhörig.Förut har man alltid suttit längre bak. Hela mitt fotbollslagvar med på begravningen och stöttade mig.

Hur går man vidare?

- Det är bara att göra det för manmåste komma tillbaka till det normala. Man måste accepteradet som hänt.

Vad ska man säga till en person som mist någon?

- Nästan alla säger att de vet hur jagkänner mig. Men det kan de inte göra. Jag tycker attdet räcker att man säger "jag beklagar sorgen" men attman är som vanligt, det är det bästa. Man kan ocksåsäga "jag finns här för dig".

Hur ser du på sjukvården?

- Jag tycker inte att sjukvården sköttedet här så bra, speciellt inte i början. Mammafick inte rätt hjälp i tid. Det är sorgligt attsjukvården har blivit som den är i dag.

Hur ser din framtid ut?

- Jag jobbar nog eller har pluggat klart. Jag kanskehar egen familj, jag vet inte. Men pojkvän har jag nog. Jagvill gärna jobba med sociala frågor i samhället.

Hur skulle du beskriva cancer med tre ord?

- Hemsk. Vanlig. Sorg.

Känner du nu att du vill söka vidare efterdina rötter i Sri Lanka?

- Nej, det är inte läge för det justnu. Vi tänkte göra det förut, men det blev inteså. Jag har inget behov av det nu.

Har relationen med din pappa förändrats?

- Ja, vi har fått bättre kontakt. Detär verkligen vi två just nu. Det är väl detpositiva som kommit ur allt elände.

MARIA HAMMARBERG
bt-reporter

Mer läsning

Annons