Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Foto som straff

Annons

Åh nej, jag börjar likna mitt körkort!!!

Jag har aldrig varit i Örbäck. Eller snarare, jag visste inte att jag har varit i Örbäck. Tills brevet från Rikspolisstyrelsen damp ner i brevlådan; Föreläggande av ordningsbot nr 834 276 693. Fortkörning, tydligen. Och för att verkligen överbevisa mina eventuella nekanden och säkerställa att de har hittat rätt gärningsman har de scannat in två foton. Det första är en kopia av mitt körkort. Och det ska jag säga, att böterna kan jag ta – men att se ut som jag gör på mitt körkort är ett straff som inte står i paritet med alla brottsliga handlingar (inklusive gå mot röd gubbe och reta Pelle som råkade kissa på sig när vi gick i lågstadiet) som jag någonsin gjort.

Alltså, jag vet inte vad det är med mig och fotografer, men vi fungerar bara inte ihop. Ända sedan mitt första skol-leg på 80-talet har jag en lång, obruten svit av korkade miner, förvånade blickar, tappade hakor, plötsliga nysattacker och misslyckade frisyrer. En gång skulle jag ta passfoto i en automat på ett köpcentrum i Stockholm. Jag stoppade i mina pengar och satte mig att vänta. Men när inget hände reste jag mig för att gå ut. Och då – givetvis! –blixtrar det till och min otroligt förvånade och ointelligenta blick präntas in och kommer ut i fyra identiska kopior. I de flesta automater får man ju annars tre chanser till om den första bilden blir misslyckad, men inte i den här. Den bilden smyckade mitt första pass, och jag kommer aldrig att glömma hur tulltjänstemannen i London försökte hålla sig för skratt medan han frågade sitt ”business or holiday?” Och på den vägen är det. På mitt nuvarande körkort ser jag ut lite som Gösta Ekman i Jönssonligan. Fast utan Göstas charm.

Men i alla år har jag ändå tröstat mig med att jag ser bättre ut i verkligheten. Tills polisens brev kom. För bredvid körkortsbilden hade de klistrat in en bild tagen med fartkamera. I Örbäck utanför Sollefteå, i milt skymningsljus i slutet av juli. Och jag kan försäkra er: jag skulle aldrig köpa en begagnad bil av mannen på den bilden. Faktiskt skulle jag inte ens låta honom komma i närheten av mina barn. Och framförallt skulle jag aldrig låta honom sätta sig bakom ratten på en bil.

Och här infinner sig en väldigt märklig paradox! För å ena sidan har kameran lyckats knäppa precis när jag blundar (inte ovanligt!). Men å andra sidan lyckas jag ändå se vindögd ut. Jag svär på att det är sant! Dessutom måste jag ha ätit något salt, för man ser tungspetsen fara fram över underläppen.

Givetvis skickade jag tillbaks papperen till Rikspolisstyrelsen och hävdade att visst, jag hade uppenbarligen kört för fort och förlåt så hemskt mycket, det ska aldrig hända igen – men var det inte straff nog att se ut som jag gör på bägge bilderna? Kanske de ville vara så vänliga och lägga ner ärendet och förstöra bildmaterialet? Försöka duger. Och som om det inte räcker med den förödmjukelsen var givetvis Miss Bomhus inte sen att sätta in slutklämmen:

– Ja, man måste ju ändå hålla med om att det liknar dig på pricken!

LARRY FORSBERG

Mer läsning

Annons