Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från njutning till äckel

Annons

God mat verkar på hjärnans belöningssytem precis som droger, sex eller känslan av att åka en häftig karusell. Så varför inte använda mat på en teaterscen? Tunisiske Radhouane El Meddeb gör det med sin ”Je Danse Et Je Vous En Donne À Bouffer”. Föreställ er att Svullo föddes i Nordafrika och korsades med Den Nakna Kocken. Då har ni kommit ganska nära denna Duracellkanin. Under föreställningen lagar Radhouane couscous under en timmas tid medan han dansar spasmisk headbangmagdans till hypnotisk arabmusik. Medan det vattnas i munnen på publiken biter vår kock retsamt på en morot och slänger ut lite pärlor åt svinen som dadlar och saffran. På det flänger han ut mängder med plasttallrikar, skedar och knivar på publiken. Jag hoppas nästan någon ska resa sig och skrika ”Save the planet”, men kanske vill han ha sagt något om västvärldens slöseri med detta grepp. Vips är maten klar. En söt japansk tant i turkos jacka har suttit och smajlat brett under hela föreställningen. Hon slänger sig ner på knä för att få en portion, vilket hon omedelbart beviljas. Sen rullar Radhouane ut ur Folkteatern och publiken får servera sig själva från golvet som är belamrat med engångsköksgeråd.

På förmiddagen blev jag bjuden på mat av ytterligare en karl i Biennaltältet. Det var en teaterkritiker från New York med asiatiskt påbrå som trodde jag var skådespelare. Han berättade att han försökte få jänkarna att fatta grejen med Lars Norén. Vi bestämde oss slutligen för kalvfärsbiffar som lunch. När jag skulle översätta kalv till engelska kom jag inte på något annat än: ”baby of the cow”. Tough shit och tack för maten.

På ”No Tears For Queers” använde sig ensemblen av prinsesstårta för att förstärka en scen där de drog grova vitsar om judar, somalier, blondiner, flator och naturligtvis bögar. Medan ensemblen glufsade girigt och spottade de allt osmakligare skämten ur sig så tårtsubstans yrde ur deras gap ökade de svarta känslorna inom mig. Vilken tur att den här pjäsen spelats ute i skolor och hoppas att den väckt många tankar om vilken skada ett enkelt ”bögjävel” gör.

Denna del påminde mig lite om scenen i ”Salò – Sodoms 120 Dagar” när ett stort silverfat rullas in på en restaurangvagn till middagsgästerna. Delikatessen visar sig vara mänsklig avföring. En kritik från Pasolini mot konsumtionssamhället sägs det. Mat kan då sannerligen ha många innebörder inom konstens värld.

Mer läsning

Annons