Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Full fart i hundspannet

/
  • En bra ledarhund utmärks av att den har ett bra driv framåt men att den även är lyhörd. Föraren kommunicerar med den via kommandon som höger och vänster, öka farten eller sakta ner. Foto: Sirko Hartmann/Shutterstock
  • Så ofta som det är möjligt tar Carin Björne med sig sina hundar ut på en tur med släden eller vagnen. Lilla Lilou får däremot åka med innanför mattes jacka.Foto: Lena Wreede
  • Ett ordentligt ankare är en nödvändighet. Vid bra före kan slädarna komma upp i 35 kilometer i timmen.
  • En draghund måste klara kyla bra.
  • Oavsett ras kan alla hundar lära sig att dra. Allt från stora renrasiga schäfrar och fågelhundar till blandraser och småhundar som taxar. Här är det två samojeder som jobbar i snön.
  • En ny släde kostar ett antal tusenlappar. Den som är nybörjare kan hålla nere kostnaderna genom att köpa begagnat.
  • Redo för avfärd. Längst fram står ledartiken We som är 7 år. Efter sig har hon Bark, 8 år, Sondre, 11 år, Guling, 3 år, Öka, 3 år och Tyfone, 3 år.

Intresset för draghundar är på frammarsch. Vill du prova själv kan du åka skidor eller pulka bakom din hund. Börja med korta sträckor och beröm hunden mycket.

Annons

Användningen av hundar som draghjälp har gamla anor, från hundra år före Kristus, och härstammar från arktiska regioner som Sibirien, Grönland och delar av Alaska.

Tillvägagångssättet har varit detsamma genom historien – flera hundar i sele spänns framför en släde som de med gemensam kraft drar framåt.

Det är viktigt att hundarna är uthålliga, kan samarbeta och inte backar för hårt arbete.

Dessutom måste de tåla sträng kyla. Nu har körning med draghundar utvecklats till att bli en populär sport som kan utövas med en eller flera hundar, både på snö och barmark.

Den klassiska varianten är den som sker vintertid då man spänner hundarna antingen framför en släde, pulka eller ett par skidor.

En av dem som sysslat länge med draghundar är Carin Björne. Till vardags jobbar hon deltid som sjukgymnast i Uppsala, men på fritiden ägnar hon sig åt att träna och pyssla om de sju hundarna.

Intresset fick hon när hon arbetade som färdledare i Abisko, i Lapplandsfjällen. Carin Björne började med en hund, sedan två och därefter har antalet växt till ett helt spann. Dessutom har hon en islandshäst, en shetlandsponny, den lilla jack russeltiken Lilou och tre katter.

– Att ha draghundar är en livsstil. En förutsättning är att man gillar att vara ute i naturen. Där jag bor nu är det långt mellan grannarna och här finns stora ytor där jag kan träna mina hundar, förklarar hon, och tillägger:

– Sedan är det nog en fördel att inte vara så bekväm av sig.

I stället för de traditionella draghundsraserna siberian husky, alaskan malamute, grönlandshund eller samojed, har Carin Björne valt blandrashundar. Fördelen med dem är att de är mer lätthanterliga och går att ha lösa.

– Min erfarenhet av till exempel siberian huskys är att de gärna går sin egen väg. Det skulle inte fungera, som jag bor nu, med en massa vilda djur runt husknuten, säger Carin Björne.

Däremot verkar det inte vara någon skillnad i inställningen till att dra. I samma veva som Carin Björne kommer ut med selarna börjar hundarna skälla och hoppa i sina burar. Alla vet vad det är frågan om. Först på plats är tiken We som också står längst fram.

– Att hitta en bra ledarhund är A och O. Det är den som bestämmer farten och det är tufft att gå först. Jag köpte We som ledarhund och med henne är det aldrig något tjafs. Jag kan lita på henne.

Lena Wreede/TT Spektra

lena.wreede/ttspektra.se

Mer läsning

Annons