Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Galan blev steget in från kylan

/

– Jag kände att jag inte fixade en vinter till med att jag låser dörren halv nio och sen åker hem till värmen. Samtidigt som jag visste att så många for illa i kylan. Att bli hemlös kan gå fortare än man anar, säger Hasse Ivarsson på Ria i Gävle.

Annons

Stödgalan för hemlösa, som var hans idé, drog in närmare en kvarts miljon. Pengar som ger värme och tak över huvudet för Gävles hemlösa.

Han är pensionerad frikyrkopastor, men engagemanget har inte gått i pension.

– Jag hade varit hemma i två år och hade inte tankar på annat. Men så läste jag att kommunen hade problem med stimmet i centrum kvällar och nätter. Tänk om Ria kunde ha kvällsöppet i samverkan med kommunen för de här lite tilltufsade människorna som drar omkring med sina kassar, tänkte jag.

Nånting triggade igång i mig och jag ringde Ria och frågade vad de tänkte och sa ”hör av er om jag kan göra något”. Efter några månader ringde de och vi drog igång projektet kvällsöppet, berättar han.

Han understryker att Rias verksamhet bygger på fleras insatser.

– Det är en fantastisk grupp människor. Därför blir det lite fel om jag får hela uppmärksamheten för det vi gör; den ska hela gruppen ha, säger han.

Projektet kvällsöppet, som löper ett år i taget, är ett samarbete mellan kommunen och köpmännen.

– Det är oklart om kommunen har pengar att fortsätta. Förmodligen kommer det att stupa på det.

Han känner dem rätt väl, de lite tilltufsade. De sista sex åren av sitt yrkesliv var han både sjukhuspräst och fängelsepräst i Gävle.

– De är nog de finaste åren i mitt liv. Man möter människor i väldigt nakna situationer och kommer dem väldigt nära i kriser och i det som är mänskligt. Lite grand har det fått en fortsättning i arbetet på Ria.

247 000 kronor drog stödgalan på Konserthuset för tre veckor sedan in.

– Jag hade stora drömmar om kanske 200 000 och att vi skulle sälla slut på de 400 förköpsbiljetterna. Men det blev fullsatt, 600 personer. Folk fick vända i biljettluckan. Det var lycka. Och vi fick vara i Gävles absolut finaste rum. Gävleborna hade sagt sitt och det blev en passning till politikerna.

Pengarna går oavkortat till att se till att hemlösa får tak över huvudet; ett akutboende. Den förra smällkalla vintern fanns ingen beredskap. När Ria stängde fick de hemlösa försöka söka skydd bäst de kunde. Hos kommunen fanns inga pengar att avsätta för ett akutboende.

– Jag tänkte att det borde vara vårt gemensamma ansvar att möta det behovet. Nu förstår jag också att det är svårt att fördela pengar och bestämma vilka som ska få och vilka som inte får, säger han.

Det var här idén till en gala föddes.

– Jag började skriva till kändisarna i Sverige, de stora och de lite mindre. Många hörde inte av sig alls, vissa direkt, som lilla Alice i Hedesunda. Men sommaren gick och jag tänkte att det kanske inte går ändå, det här. Men vi fick ihop det. Nu vill vi förvalta de här pengarna väl så att vi ska kunna se Gävleborna i ögonen. Naturligtvis hoppas vi att kommunen tar upp det här och fortsätter att täcka upp för den här gruppen väldigt utsatta människor.

Nu finns akutboendet med sju, åtta bäddar. Dessutom har Ria ett avtal med ett hotell i stan.

– Men det är bara för dem som fixar det, alla gör inte det på grund av sin sjukdom.

Trots att han under de många åren gång på gång sett trasiga människor komma på rätt spår bara för att återfalla i missbruk och utanförskap igen, känns arbetet för hemlösa inte hopplöst, säger han.

– Visst kan det kännas som att man ofta är tillbaka på ruta ett igen, att många får chanser på chanser. Men sen finns det de som går omkring bland oss, som har fixat det och som är levande exempel på att det går att hitta tillbaka. De lever fortfarande i sin sjukdom, men de fixar det ändå. Jag blir tagen gång på gång i brottningskampen i livet, säger han.

Han är född och uppvuxen på landet utanför Köping, med en storebror och en lillebror. Pappa var skomakare, mamma hemmafru. Det var ett kyrkligt hem.

– Det har funnits med mig hela livet, som en förankring och en trygghet. Parallellt har jag också haft ett starkt idrottsintresse, särskilt för brottning, fotboll och hockey. Varifrån det kom, det vet jag egentligen inte.

Han flyttade hemifrån vid 18 och siktade på att bli polis. Han sökte till polisskolan, som då fanns i Gävle, men kom inte in. Så vaknade hans kyrkliga intresse och det blev teologistudier i stället.

– Som troende brukar jag säga att det var en kallelse. Jag fick en inre känsla som sa att det var inte polis jag skulle bli.

Han blev pastor i Baptistkyrkan i stället, först i Härjedalen och på Västkusten innan han som 40-åring hamnade i Gävle 1984. Under utbildningen hade han träffat Märtha.

– Det sa bara klick, så där som det kan göra, vet du.

Märtha hade sina föräldrar i Bergby.

– Under hela tiden fram till dess hade allt varit på mina villkor; alla flyttar och kyrkliga tjänster. Att flytta hit var hennes önskan. Hon ville hem och ta ansvar för sina föräldrar så att de skulle kunna åldras hemma här. Vi byggde ut huset så att de hade en egen lägenhet.

I Gävle behövde Immanuelskyrkan på Brynäs honom.

1986 kallades han in till repmånad till flyget i Västerås där han gjort sin värnplikt.

– Jag totalvägrade och åkte in i fängelse med dunder och brak. Jag kände verkligen att jag inte ställde upp på det. Det var bland det viktigaste jag gjort i mitt liv. Jag lyssnade inåt efter var jag stod och ville och jag tog konsekvenserna av det.

Tiden, en månad, skulle han sitta av på Gävlefängelset som då låg på Hamiltongatan. Där jobbade han då själv som fängelsepräst. Händelsen väckte stor uppmärksamhet, inte minst i medierna.

– Jag kände miljön utan och innan och hade gått in och ut där med mina egna nycklar. Nu stod mina kollegor där och skulle låsa in mig. Att faktiskt sitta i fängelse kan man inte förstå innan man upplevt det.

När han åkte hemifrån morgonen det var dags att låsas in hade hans tonårige son ont i magen.

– Sen fick han åka akut till sjukhuset. Det visade sig att blindtarmen brustit. Jag vädjade om att få åka upp till sjukhuset, men fick inte. Den natten trodde jag att jag skulle gå sönder. Jag hade fönstret med det lilla gallret mot sjukhuset, det var det närmsta jag kom.

1987 ville han göra något nytt och började jobba för Frikyrkliga studieförbundet, som i dag heter Bilda. Där blev han kvar i 15 år.

– Det var jättekul för det var något helt annat men ändå fanns mötena med människor där.

Som en tydlig fond till hans liv finns Gudstron.

– Jag tror att alla människor har gemensamt att det finns ett behov efter något mer än det vi har och kan se, något att luta sig mot. För mig är det Gud. I tolvstegsprogrammet kallas det högre makt, vilket kan låta luddigt, men man kan ju tro på olika sätt. Att tro på Gud är inget konstigt för mig.

Han bor på landet med skogen bokstavligen bakom knuten. När jag frågar vad han gör när han tid ler han och säger:

– Å, då är jag hemma, hemma, hemma. Här har jag byggt och renoverat en del och så har jag en skogsplätt. Jag umgås med barnbarnen. Men ibland sitter jag på läktaren och tittar på Brynäs också. Sen har vi kyrkan, Hille missionsförsamling. Det ger helhet.

Jag hade stora drömmar om kanske 200 000 och att vi skulle sälla slut på de 400 förköpsbiljetterna. Men det blev fullsatt, 600 personer. Folk fick vända i biljettluckan. Det var lycka.

Mer läsning

Annons