Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gävle 2041 – hur ser det ut då?

Annons

Jag tänker ibland på hur Emanuels liv kommer att bli. Han är åtta år nu och man undrar liksom vad som är kvar av världen då han är trettiosju.
Hur ser Gävle ut 2041? Vilka parker är bebyggda? Vilka nya rondeller har dykt upp och vad smyckar kommunen dessa rondeller med för konstverk? Vilka ytterområden har blivit köplador? Vilken färg har polisbilarna?
Det händer ju en del på en generation. När jag föddes kunde till exempel gävlebon ännu tanka sin sprillans nya Volvo 240 på Texaco vid Västra vägen eller titta på julbocken en dag i slutet på december UTAN att se Henry Moores halvt översnöade tredelade kvinnostaty i bakgrunden.
Man tyckte att en typisk polisbil var svart och vit och vi hade ingen aning om att Tempo på Söder skulle bli systembolag. Ett systembolag som i sin tur skulle bli Bishops Arms.

På några få decennier kan allt vara förändrat! Jag har bott i Gävle hela mitt liv. Åtminstone är det den officiella versionen. Ska sanningen fram så är jag Tierpare i grunden och ska jag vara fullständigt ärlig så har jag hunnit med ett år i Sandviken också.  Men sedan min fyraårsdag har jag i alla fall bott i Gävle. Eller Gävle och Gävle – är man riktigt petig så bodde jag faktiskt i Hagaström i tio år innan jag blev riktig Gävlebo. 
Det ger vid handen att jag tillbringat fjorton underbara somrar på stadens gräsmattor. Glassätande och glad, soldyrkande och hemmastad. Under alla dessa år har jag älskat vår stad och dess olika miljöer.

Ibland kan det komma över mig att jag borde ha flyttat någon annanstans i tjugoårsåldern. Att jag borde ha dragit upp mina bopålar och stuckit. Sett nya vyer, skaffat nya intryck. Fått luft under vingarna. Sökt efter något större, något trendigare. Åkt till en annan del av världen och plockat dadlar på någon kibbutz eller åtminstone läst en termin i Uppsala.
Men jag blev kvar. Och vandrandes här mellan vedboden och dasset på min alldeles egna bakgård på jorden lever jag och frodas i högönsklig välmåga.
Man glömmer det ibland – att man frodas. Att man mår bra av att bo i Gävle.
Att med vind i håret cykla förbi brännbollspelande skolklasser mellan dammbron och SOS-kiosken. Att stilla promenera längs med ån med sin vackra fru i handen och en 88:an tryckt mot läpparna. Eller tvärtom!

88:an ja, som otroligt nog hållit sig kvar i glassdiskarna i snart 50 år.
Kanske törs man hoppas på att den i alla fall är sig lik då Emanuel blir trettiosju.

Fredrik Nilsson

Mer läsning

Annons