Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gavleån hamnade mellanstolarna

/
  • Tolvfors 1879. I Gavleåns forsar fanns förr åtskilliga laxfällor. Här ser du tre av dem, i de röda ringarna. Kartan är hämtad ur boken ”Tolvfors – historia, historier och människor”.
  • Tolvfors 2009. Här kommer aldrig någon mer lax att simma. Forsen är torrlagd, och nere vid Strömdalen är det stopp för laxen. Hur kan vi kompensera det vi ställt till med?
  • Nu är Chrille Wiklunds jätteöring uppstoppad. Vill vi så kan vi göra så att flera fiskar som denna kan fångas i Gavleåns strömmar.

Annons

Gavleån är fullständigt offrad för att utvinna energi ur vattnets kraft. Konstigt nog tycks det praktiskt taget inte finnas något krav på att vare sig förebygga eller kompensera de skador på livet i ån som vattenkraftsutbyggnaden orsakat.

Jag har börjat titta lite närmare på Gavleån ur ett lax- och havsöringsperspektiv. Det är mycket inspirerande, för det finns helt klart goda förutsättningar för att öka tillgången på båda dessa arter i ån.

Säsongspremiären för fisket i nedersta delen av Gavleån på nyårsdagen gav mig en tankeställare. Det var många som fiskade, men det fångades ingen fisk. Den uteblivna fångsten fick mig att ställa frågan: Hur var fisket i Gavleån förr i tiden, innan kraftverken byggdes?

Den som vill ägna sig åt någon vattenverksamhet, som exempelvis att bygga ett kraftverk, blir ålagd att antingen vidta skadeförebyggande åtgärder eller kompensationsåtgärder. Skadeförebyggande åtgärder kan vara att ge fisken möjligheter att ta sig förbi kraftverket och minimitappningar av vatten i den ursprungliga åfåran. Kompensationsåtgärder är exempelvis fiskutsättningar. För Gavleån finns varken det ena eller det andra, med undantag för en minimitappning förbi Strömalens kraftverk. Jag är osäker på huruvida det är ett frivilligt åtagande eller en del av tillståndet för kraftverket.

I min värld har kraftverken i Gavleån alltid funnits där. Jag har aldrig sett Gavleån utan kraftverk. Det är inte så konstigt. Vid Strömdalen har det funnits kraftverk i över hundra år. Nästa kraftverk, nerifrån sett, är Tolvfors kraftverk. Det stod klart 1926.

Det finns således ingen i dag levande person som upplevt att fisk från havet kunnat ta sig längre upp i Gavleån än till Strömdalens kraftverk. Möjligen med undantag för något ålyngel som lyckats kravla sig upp förbi kraftverken.

Det finns däremot diverse dokument som kan berätta hur det såg ut förr i tiden. Föga överraskande kan vi ta del av att det på många platser längs Gavleån fanns fällor för att fånga såväl lax som ål.

På exempelvis ritningarna från 1879 över ett nytt valsverk vid Tolvfors finns flera laxfällor inritade i den fors som då fortfarande fanns på platsen. Vattenkraften nyttjades även på den tiden, men ån var inte uppdämd som nuförtiden. Fisken kunde passera i forsarna mellan kvarnar, sågar, hammare och annat som drevs av åns vatten.

Vid Strömdalens kraftverk fanns faktiskt från början skyldighet att ha en fisktrappa så att lax och öring kunde ta sig upp förbi kraftverket. Fisktrappan försvann så småningom. Jag antar att kraftverksägaren blev befriad från skyldigheten att hålla fiskväg, och i stället blev ålagd att betala en så kallad fiskeavgift. Avgiften är till för att kompensera skadan för fisken. Problemet är att dessa avgifter brukar vara löjligt låga, så det räcker i praktiken inte till några åtgärder.

När det gäller lax och havsöring så pratas det ofta om hur mycket utvandringsfärdiga ungar, så kallade smolt, ett vattendrag kan producera. I dag kan Gavleån i bästa fall producera några hundra smolt. Men hur många smolt kunde Gavleån producera innan ån dämdes upp och innan fisken hindrades från att röra sig upp och ner i ån? Var det 25 000 smolt eller 50 000 smolt? Min bedömning, utan att gjort några närmare undersökningar, är att sanningen ligger någonstans däremellan. Gavleån är en stor å, ungefär dubbelt så stor som Testeboån.

Ser vi till våra grannvattendrag i söder och norr så är kraftbolagen i Dalälven skyldiga att årligen göra så kallade kompensationsutsättningar av 300 000 smolt, och i Ljusnan 250 000 smolt. Precis som i Gavleån så är både Dalälven och Ljusnan praktiskt taget helt utbyggda för vattenkraft.

Hur kan det då komma sig att det nästan inte finns några krav på åtgärder för fisken i Gavleån? Kraftindustrin har alltid varit väldigt skicklig när det gäller att få sin vilja igenom. Det är nog det vi ser frukten av i dag i Gavleån. Eller finns det andra skäl? Ja, jag vet inte.

I Gavleån är det numera vi Gävlebor som tillsammans äger samtliga sju kraftverk. Kraftverken är en del av det kommunala bolaget Gävle Energi.

Frågan jag tycker vi ska ställa oss är: Kan vi kompensera för de skador vi ställer till med i och med energiproduktionen i Gavleån?

Vad skulle vi då kunna göra? Det finns ingen anledning att bygga fiskvägar förbi kraftverken i Gavleån. Praktiskt taget alla lek- och uppväxtområden för lax och öring i Gavleån, det vill säga de delar av ån med forsande vatten, är överdämda. I det avseendet är det en fundamental skillnad mellan Gavleån och grannen Testeboån. I Testeboån finns forsarna kvar. Där är målsättningen att återuppbygga livskraftiga bestånd av de båda arterna.

Det finns med andra ord inte så mycket att välja på i Gavleån. Det är kompensationsutsättningar av lax och öring som står till buds. Och då menar jag att verkligen kompensera den mängd som Gavleån producerade före vattenkraftsutbyggnaden. Det måste vi rimligtvis kunna se som vår moraliska skyldighet.

Det går bra för Gävle Energi. Resultatet för år 2007 blev 93 miljoner kronor, och det vore väl sjutton om vi inte ska kunna använda några promillen av den vinsten till att reparera det vi ställt till med. Det handlar alltså inte om att upphöra med någon elproduktion. Vi ska bara vidareutveckla en fantastisk attraktion mitt i Gävle.

Trots att Gavleån bara är en skugga av vad den varit när det gäller lax och öring så fångas det en och annan praktfisk i ån. I somras skrev jag om Chrille Wiklunds jätteöring på tio kilo.

Det är mycket stort, så stort att Chrille ville föreviga fisken. Han har låtit stoppa upp fisken, i form av ett så kallat skinnmontage. På en avgjutning av fisken har det riktiga skinnet monterats och målats. Du kan beskåda fisken ett tag till i skyltfönstret hos Berras sportfiske, vid teatern.

Ett hopp över till Testeboån. Nästa torsdag, den 19 februari, bjuder föreningen TesteboLiv in alla som är intresserad av Testeboån till ett möte för att informera om vad som hände när det gäller naturvården i och vid ån under 2008, och vad det i dagsläget finns för planer för innevarande år. TesteboLiv ingår i samarbetet för Testeboån.

Har du några idéer runt arbetet med Testeboån, eller bara är allmänt intresserad så ska du komma på mötet. Klockan 19-21 i kvarterslokalen Kvarnen i Stigs gård.

Mer läsning

Annons