Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Genom Holmuddsrännan

/

Lappland har anlänt. Efter en intensiv dag i hamnen börjar resan mot Hamburg. Kulingvarning är utfärdad så färden kan bli gungig.

Annons

En skärm inne på containerterminalen visar hur båtens lastutrymme är indelat i celler. Ett elektroniskt system har markerat en mängd containrar som redan finns ombord som grå rutor.

– Troligen är det tomma containrar som båten hämtat upp i Stockholm, berättar Håkan Bergström.

Det importeras bland annat en del varor som ska till Stockholm. Därifrån fraktas de tomma containrarna tillbaka för att åter fyllas i någon annan hamn ute i världen.

De bruna rutorna visar vart containrarna från Gävle ska stå. När containern lastats ombord blir rutan turkos på skärmen. Ett utrymme längst ner i båten är redan förseglat och klart. Vår container med virke från Gällö såg plockas upp och placeras ombord. Det som stod längst ner på kajen hamnar nu högst upp.

Uppe på alla containrar på båten står luckbasen Mikael Parkman och dirigerar kranföraren. Till sin hjälp har han Lapplands besättning men också Jim Wahlman och Tobias Lundberg som extrajobbar. Bland annat har de till uppgift att fästa lashing eller twist locks som de också heter, långa låsanordningar som ser ut som krysstag och har till uppgift att låsa ihop containrarna på båten.

Jim och Tobias klättrar in i manskapskorgen och krokar fast sig i taket. Säkerhetstänkandet är viktigt. För att alla containrar ska sitta ordentligt fast ska de fästa knaster, en sorts lås, i containrarnas fyra hörn. Containrarna lastas så att dörrarna är akterut. På så vis skvalpar inte havsvatten in i burkarna.

På skärmen inne i terminalbyggnaden tickar en klocka. 15.09, 15.15, 15.11 och så vidare. Klockan visar när lastningen beräknas bli klar. Att tiden hela tiden varierar beror på att det tar olika lång tid att lasta en container.

På Lapplands kommandobrygga står kaptenen Henry Freudenthal och övervakar varje container. Ser han inte numret på containern på grund av snö eller annat ropar han till personalen på kajen. Lappland är trots sitt svenskklingande namn ett tyskägt containerfartyg.

Lastningen går utan missöden. Klockan närmar sig sju på kvällen och det är dags att kasta loss. Allt som allt har besöket i Gävle varat i ett halvt dygn. Ingen ur besättningen har under den tiden lämnat båten.

Ombord jobbar, förutom kaptenen, ytterligare tio personer, Kaptenen och två till är från Tyskland, två är ryssar, fem filipiner och en ghanan. Kapten Freudenthal plockar fram en lista på besättningen.

–Jag har papper på allt, till och med busslista för Stockholm, säger han på svenska.

– Jag har jobbat på fiskebåt med svenskar, danskar, polacker, ja, allt jävla folk. Då måste man lära sig svenska, förklarar kapten Freudenthal med ett kort och bullrande skratt.

Klockan är 19.12. Med några knapptryckningar styr kapten Freudenthal säkert ut från hamnen. Han är totalt fokuserad på uppgiften med en hemrullad cigarett i mungipan och en mugg kaffe inom räckhåll. Han låter aktern ligga stilla medan fören gör en elegant gir med hjälp av den 1 000 hästkrafter starka bogpropellern.

Vi har nu 38 timmar framför oss innan vi når Kiel och 50 timmar till Hamburg. Kaptenen berättar att det på vägen till Gävle blåst 30 meter per sekund och att det gungat rätt bra men båten är stadig och tungt lastad så mer än 15 grader åt sidan gungar det aldrig. Lite problem med sömnen hade han ändå.

– Och kan inte jag sova på båten var ska jag då sova?

Vi tar sikte på Heros grund i Yttre fjärden. Holmuddsrännan är trång och grund, elva meters djup. Lappland är inte så tungt lastad den här gången, 9 200 ton med last, båt, besättning, mat och allt. Hon går ledigt med sina 6,9 meter under ytan. Farten är 13 knop. Kaptenen berättar att de för det mesta jobbar fyra timmar och är lediga åtta men på söndagarna jobbar de åtta timmar och är lediga 16. När de kommer till en hamn är det lite andra tider som gäller.

Kapten Freudenthal släcker de yttre strålkastarna. Det blir kolsvart på bryggan. Utanför syns husen längs Gävles kust som ett glittrande pärlband. I hytten är det bara skärmarna med information som lyser. Då ringer plötsligt hans mobiltelefon.

– Jag kan inte prata i telefonen samtidigt som jag kör i Holmuddsrännan, säger han barskt på engelska till personen i andra änden.

Här krävs koncentration. Lasten är dyrbar och det är kaptenens ansvar att den kommer fram utan skador.

Vagt ser vi stora fartyg som ligger för ankar och väntar på dagsljus.

– Det här är min vaktkompis, säger kapten Freudenthal och klappar på ett litet instrument med några röda siffror.

Var tolfte minut måste han kvittera och trycka på klockans knapp annars går larmet. En säkerhetsåtgärd alltså om det skulle hända honom något.

Eftersom vi nyss lämnat hamnen har kaptenen ett åtta timmars pass framför sig. Resten av besättningen sover efter att ha lossat och lastat under hela dagen. Men trots långpasset känns det tryggt, vår kapten har lång erfarenhet. 1972 gick han till sjöss och han kör allt som går att köra till sjöss men inte segelbåt, absolut inte segelbåt. De är bara i vägen. Jag undrar varför han gick till sjöss.

– Systemet, säger han kort.

En timme efter att vi lämnat kajen är vi vid Väktaren och har lämnat Gävle bakom oss. Som utlovat tog det en timme att ta sig ut till havs från kajen. Sjörapporten nämner kulingvarning när vår container når havet.

”Kaptenen och två till är från Tyskland, två är ryssar, fem filipiner och en ghanan. ”

Mer läsning

Annons