Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hallå, Glösbo­kamrater!

/
  • Längst fram står Ove och längst till höger står storasyster Edris – men sen får ni läsare hjälpa till om ni kan!

Glösbogården heter en turistanläggning i hjärtat av Hälsingland.

Annons

Det är en gård med anor. Redan på 1800-talet strömmade turister dit för att bada i den badanstalt som var gårdens dåvarande verksamhet. Där fanns 18 rum för olika typer av bad, däribland myrstacksbad för folk som led av nervösa sjukdomar, som det hette.

Det låter väl inte som något man skulle vilja betala för, men vad vet man?

Glösbogården var nog en sorts spa, men mest för människor som led av olika sjukdomar och hoppades på underverk.

Under senare delen av 1900-talet var gården en alkoholistanstalt som drevs av Gävle kommun, men dessförinnan – från början av 1900-talet – kallades gården för barnsanatorium.

TBC härjade svårt i Sverige under många år kring och efter det förra sekelskiftet, och det skulle dröja länge innan läkarvetenskapen fick kontroll på tuberkulosbakterien. De som drabbades skulle behandlas på sanatorium, och ett sånt fanns i Strömsbro. Selggrenska sanatoriet invigdes 1910, och dit skickades TBC-sjuka från hela länet för att medicineras och rehabiliteras.

Där hamnade Edris och Ove Lööfs båda föräldrar under de förfärliga krigsåren. Pappa Edvin hade nämligen skickats ut i beredskapstjänst uppe i Norrland när Hitlers trupper härjade på kontinenten, och när han kom hem på permission var han smittad. Och när han skulle återvända till beredskapen var även hustrun Ragnhild smittad.

Så både Edvin och Ragnhild hamnade på Selggrenska sanatoriet. Och vad skulle då hända med barnen?

Jo, de skickades till Glösbo. Där fanns personal som kunde ta hand om barn vars föräldrar låg på sanatorium, och det var inte bara Edris och Ove som var drabbade. Många barn från Gävle samlades på det så kallade barnsanatoriet.

– Vi kom i april och grät för att vi inte ville vara där, och vi reste hem i början av september och grät för att vi inte ville åka därifrån, berättar Edris, som sedan många år heter Molin eftersom hon gifte sig med Hans som många idrottsintresserade Gävlebor känner.

Edris tänker väl inte så mycket på den där tiden numera, men så hittade hon det här gamla fotografiet och blev lite nostalgisk. Men hon kommer inte ihåg vad de flesta av kamraterna heter, så nu undrar hon om GD:s läsare kan hjälpa till. Själv står hon, sex år gammal, längst ut till höger och parveln som står längst fram med mössa i handen är lillebror Ove, tre år gammal.

Ni som känner igen er, eller känner igen någon annan på bilden – ring mig.

Mer läsning

Annons