Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Hårdrockare är snälla"

/
  • Foto: GUN WIGH Ganska trevlig.

Det var slumpen som gjorde att jag fick ett nytt liv, säger Dagge Kjellholm.Han ser lycklig ut och klappar belåtet på sin svartklädda mage.

Annons
- Synd bara att det kom så sent. Jag har gått ner minst 30 kilo sedan jag slutade som långtradarchaufför för tre år sedan och jag har kommit på att jag tycker om att jobba med ungdomar. Jag är bra på att vara mig själv och det tror jag unga människor uppskattar.
Dagge Kjellholm tyckte om att köra långtradare också. Han gillade frihetskänslan på vägarna och körde Harley Davidson när han var ledig. På helgerna fick Dagges son Karl-Ola följa med pappa på utflykt till lastbilsmuseet Scania i Södertälje. På somrarna hade han jordgubbar i släpet och på vintern var det tomater. På vägkrogarna njöt han av flottiga hamburgare och i förarhytten förhöjde han frihetskänslan med Black Sabbath på hög volym.
Karl-Ola kunde inte undgå pappas musik. Han lärde sig spela och började skriva egna låtar. Det var när Karl-Ola och hans hårdrockskompisar blev tvungna att åka till Blue Fox i Stockholm för att få tag i kläder som Dagge fick sin idé.
- Jag tog med mig 20 000 kronor och åkte till Camden i London för att leta grejor, berättar Dagge.
Han kom hem med två svarta sopsäckar fulla med t-shirtar och nitbälten. Hittade en billig källarlokal som han höll öppen en dag i veckan när han var ledig från körningarna.
- Jag sålde för flera tusen första dagen så det fanns ett behov.

Det var tre år sedan och nu har han slutat som chaufför. I stället för långtradarmuseum får Karl-Ola följa med på gitarrmässor och konserter. Dagge har börjat som fastighetsskötare också, kaklar badrum och byter fläktar, samtidigt som han jobbar med att utveckla sin butik.
- Förut skakade folk på huvudet åt mina grejor, men nu har ju varenda klädmodebutik både nitbälten och trumpetärmar, säger han, aningen upprörd.
Paranoid Rockstore har fått sitt namn efter Black Sabbaths bästa låt genom tiderna, enligt Dagge och många med honom. Han är en stor Ozzy Osbourne-fan vilket syns, både hemma och på jobbet. En rejäl Ozzy-docka spelar om man trycker på magen och en annan har välgjorda tillbehör som smycken, fladdermöss och blodiga duvor med avbitna huvuden... På väggarna hänger skivomslag, fotografier och autografer. Allra mest värdefull för Dagge är ändå två inramade dollarsedlar. Tittar man lite närmare ser man att serienumret innehåller väldigt många sexor och att bokstäverna formar orden "In satan we trust". Bilden på George Washington är utbytt mot en annan känd figur.
- Jag fick sedlarna av Jonas Åkerlund, berättar han. Man ser dem singla ner i den senaste videon med Ozzy.

Dagge har alltid gillat musik. Han kommer från det lilla samhället Vingåker i Södermanland. Där fanns en kiosk som man kunde beställa den utländska musiktidningen Pop Pix i och få sig en titt ut i stora världen. Dagge blev fascinerad när han såg hur Rolling Stones medlemmarna såg ut till skillnad från Beatles. Ett tag var han mods med fläta i håret och fullklottrad militärjacka från hippa Impo i Stockholm. Vuxenvärlden förfasade sig, även då.
- Visst var vi rebelliska, men vi var snälla rebeller på den tiden, säger Dagge. Det var aldrig någon som sparkade på någon annan, särskilt inte på någon som låg ner. Och det är fortfarande ingen med långt hår som sparkar på folk. Hårdrockare är snälla, de har annat att göra än att slåss. Spela musik till exempel.
Han funderar över vad som har hänt. Varför våldet har ökat sedan han själv var ung.
- Det har blivit för lätt att överleva utan att ta ansvar. På min tid var man tvungen att skaffa sig ett jobb.

Dagge spelade själv i några band och uppträdde ett tag som vissångare på pubar. Musiken fortsatte följa honom även då han jobbade på stuteri, var fabriksarbetare inom konfektion och därefter blev långtradarchaffis. Musiksmaken har alltid varit bred men när Dagge fick höra Black Sabbath första gången kände han att det var något extra. Och så känns det fortfarande.
- Jag gick fullständigt på den där grejen de körde med då, lite skum skräckrock kan man säga.
Han blev förtjust i det första skivomslaget med kyrkogårdsstämning, den medföljande postern sitter inramad på väggen. En raritet enligt Dagge.
- Eftersom alla använde häftmassa på den tiden har de flesta blivit förstörda.
Han har bara sett dem live en gång och det var på Globen för några år sedan. Att tempot på låtarna hade sänkts var inte alls för att Ozzy skulle hinna med, som vissa tror enligt Dagge.
- Det var trummisens fel, Bill Ward, han hade haft ett par hjärtattacker. Men de är ju inga renlevnadsmänniskor precis.

Dagge berättar med sorg i hjärtat om spelningen i Japan. Ozzy stod framåtlutad och sjöng. Det visade sig att han hade en bildskärm med texterna rullande framför sig i golvet.
- Jag minns dem hellre från sina tidigare år. Jag försöker undvika teve-serien The Osbournes också, den gör mig ont på något vis. Men jag tror att det är Ozzys fru Sharon som försöker göra profit.
Dagge blev mycket besviken när årets planerade spelning i Sverige blev inställd. Han hade bespetsat sig på att äntligen få träffa sin stora idol.
Men i dag ska Dagge till Estraden i Gävle för att lyssna på några andra legender. Motörhead kommer till stan och Dagge har aldrig träffat Lemmy heller.
Plötsligt ringer mobiltelefonen och Dagge rycker till. "Hallå! Vad bra att jag får ett fotopass. Kan du ordna backstagepass åt mig också?" Han trycker av telefonen och ler finurligt igen. Han har gett sig sjutton på att han ska träffa Lemmy.
Det är ju Lemmy och Ozzy som tillsammans har skrivit Ozzys bästa ballader, som "Mama I'm Coming Home".

Dagge mår bättre än på mycket länge. Vändpunkten kom i samma veva som han började med butiken. Han hade fått ont i knäna av sin övervikt och gick till en dietist.
- Jag kunde baka en sockerkaka och äta upp hela direkt. Nu äter jag på bestämda tider och inga sötsaker alls. Men jag är galen i bröd, jag äter hellre fullkornsråg än potatis och ris till maten.
Han ser väldigt snäll ut själv, men hans butik ser desto farligare ut. Han har hört att en del inte vågar gå in. Ändå har han en väldig bredd på sina kunder. Häromdagen kom en äldre herre in och köpte en skjorta med kofläckig dekor.
- Hårdrockare må vara svarta och bleka, men det finns inte snällare människor, säger Dagge. De kan inte kröka ett hårstrå på någon annan.

Helen Granditsky
026 - 15 96 41
helen.granditsky@gd.se

Mer läsning

Annons