Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hårt arbete i krigszon – Ylvas nya verklighet

/
  • På tisdag lämnar Ylva Björklund Gävle för att arbeta som läkare i Kongo-Kinshasa. Ett vackert land men också härjat av krig.– Jag förväntar mig hårt arbete , pressade situtaioner där man kanske kommer att bli ställd i början. Det är ju andra sjukdomar där, säger hon.
  • Foto Scanpix

På tisdag lämnar Ylva Björklund Gävle för ­Kongo-Kinshasa och ett uppdrag för hjälp­organisationen Läkare utan gränser. – Jag fick veta att jag fått uppdraget precis när jag sett på nyheterna att rebeller intagit staden Goma, huvudstad i provinsen jag ska till. Det var ganska omvälvande. Det är ett oroligt område, men det är också därför vi behövs där, säger hon.

Annons

I nio månader ska hon bo och arbeta i ett av världens oroligaste områden.

– Det är en dåligt fungerande stat, ett av de värsta länderna i världen. Men det är också det som är tanken; Läkare utan gränser åker dit andra inte åker. Sen ska Kongo vara väldigt vackert också, med spektakulär natur. Så det är inte bara misär.

Hon har inte tagit fram någon resväska när vi hälsar på, men allt som eventuellt ska få plats i bagaget ligger utspritt i lägenheten.

– Jag har precis varit och hämtat ett paket från Ellos med tunna bomullsbyxor, som jag lär behöva. Sånt går ju inte att få tag på i butikerna så här års. Men jag har fått veta att det inte är så varmt som man kan tro. Det finns två klimatperioder; en kall period och en regnperiod. Man lär behöva en fleecejacka ibland, säger hon.

Som liten ville hon bli balettdansös. Men det gick över. Mamma, som också är läkare, kan ha haft viss inverkan. Och kanske har även pappa, som flera gånger varit valövervakare på oroliga håll i världen, del i det globala engagemanget.

– Jag var inte tillräckligt bra på balett, helt enkelt, så jag gav upp den drömmen tidigt, i mellanstadiet faktiskt. Det blev läkare och det har jag verkligen aldrig ångrat. Man får intellektuell stimulans samtidigt som man får träffa mycket människor, som jag tycker om att göra. Och så gillar jag att jobba i team.

Att jobba för Läkare utan gränser har varit en dröm sedan hon började läsa till läkare.

– Men man kan inte ansöka förrän man fått legitimation. Det fick jag 2009, men jag sökte inte förrän 2011 för jag ville ha mer erfarenhet som läkare först. Det är en ganska omfattande antagningsprocess med intervjuer och tester. Sen fick jag gå tre olika kurser, bland annat i katastrofhälsovård. De vill ju vara säkra på att man är motiverad och att man åker av rätt skäl, inte på grund av att man har något hjältekomplex eller kanske flyr från en jobbig situation hemma.

Hennes hem och arbete är förlagt i staden Walikale i den oroliga norra Kivu-provinsen, där det flera gånger rapporterats om massvåldtäkter och där personal från Läkare utan gränser fått evakueras vid flera tillfällen.

– Det är inte något område man åker till som turist. Väpnade grupper – rebellgrupper och kanske även armén – använder sig av systematiska våldtäkter som del i krigföringen. Det är förstås inte ofarligt för oss, men samtidigt ska man komma ihåg att det inte är oss läkare de är ute efter. De kanske har familjemedlemmar som behöver vård av oss. Det kanske har hänt, men det är väldigt ovanligt att någon av oss skadas.

Hon kommer att jobba i ett vårdteam från Läkare utan gränser på ett statligt sjukhus.

– Jag förväntar mig hårt arbete och väldigt nya, pressade situationer där man kanske kommer att bli väldigt ställd i början. Det är ju andra sjukdomar där. Det kommer att uppstå lägen när man inte vet vad man ska göra. Då gissar man. Det är ju det som är det svåra med att vara läkare; att det hela tiden handlar om bedömningar. Därför är det ett så stort ansvar.

Att samarbetet i teamet fungerar är viktigt.

– Sen är det ett annat språk också; franska, som vid sidan av swahili är det språk som de flesta pratar. All personal pratar franska. Men jag tror det kommer att gå bra och att jag kommer att göra nytta.

Läkare utan gränser har väldigt tydliga säkerhetsföreskrifter för sin personal.

– Vi har utegångsförbud när det är mörkt och måste vara hemma före solnedgången. Men det är ju för vår egen skull. De gör verkligen allt för att vi ska komma hem helskinnade.

Hon säger att hon känner sig helt trygg med Läkare utan gränser som organisation.

– De är väldigt seriösa och väl ansedda. Allt är genomtänkt. De har till exempel satsat mycket på logistiken, att det ska finnas rätt utrustning, att apoteken på plats fungerar och att det finns fler yrkeskategorier än läkare. Det är kvalitet rakt igenom. De handlar inte bara om att skicka ut folk med patos till oroshärdar. Det känns bra.

Bostad kommer hon att dela med de fyra andra i sitt arbetsteam. De är alla från olika länder.

– Det känns lite speciellt att bo med människor man inte känner än, men jag tror att alla är väldigt civiliserade och att det ska gå bra, säger hon och skrattar.

Hon säger att hon funderat en del över sin egen drivkraft; varför hon vill åka.

– Vi har det generellt så bra i Sverige. Jag själv växte upp utan egentliga problem; bara i-landsproblem. Jag vill ge något tillbaka till dem som inte har det lika lätt, känna att jag kan göra nytta.

Men alla är inte odelat entusiastiska till att hon ger sig iväg.

– Mamma oroar sig ganska mycket. Men jag vet att hon är stolt också. Och jag har ju absolut tänkt komma hem i ett stycke.

Mer läsning

Annons