Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Häxjakten en farsot

Annons
Häxprocesserna i Europa på 1500-och 1600-talen skördade tiotusentals offer.

Det rörde sig om en sannskyldig epidemi, en andlig farsotav skrämmande proportioner. Hur ska fenomenet förklaras?

Två tyska "forskare", Heinsohn och Steiger, har påståttatt häxbränningarna var led i en plan att förhindrabarnbegränsning och därigenom hålla befolkningstaletuppe. Överklassen skulle tillförsäkras riklig tillgångpå billig arbetskraft. Många häxor var klokagummor som kände till knep för att bli av med oönskadebarn. Myndigheterna var därför angelägna att oskadliggöradessa kvinnor. Förklaringen är helt befängd ochfår anses som en stollig följd av tokvänsternsagerande omkring 1968. Man har påpekat att även manligahäxor avrättats även om majoriteten var kvinnor.

Dessutom anklagades inte bara personer ur de lägre samhällslagren- även högt uppsatta kunde hamna i farozonen.

Undersökningar i bland annat Sverige visar dessutom attinitiativet inte togs av myndigheterna. Anklagelserna kom mestadelsfrån avundsjuka grannar. Häxföreställningarnahade folklig förankring. Kvinnor angav varandra, ibland utanyttre tvång.

Vanligtvis anklagades häxorna för att under nattenha flugit till djävulen och tillsammans med honom ha deltagiti sexuella orgier av pervers natur.

I rättegångsprotokoll från 1600-talets häxprocesserfinns uppgifter om vad som skedde vid dessa orgier. I sin mentalitets-och pedagogikhistoria "Kontrasternas spel" liknar Per-Johan Ödmanhäxsabbaten vid vår tids diskoteksdans, fastänmycket värre. Man dansade på modernt sätt, parvis,samtidigt som man uppstämde hädiska sånger.

Satan dansade som de andra eller befann sig i ett angränsanderum sysselsatt med sexuella utsvävningar.

Ödman tolkar fantasin om häxsabbaten som en pornografiskdröm anpassad efter tidens föreställningar ochreligiositet. Både kvinnor och män bör ha funnitutlopp för sina sexuella drömmar. Det hör tillatt häxorna uppfattades som unga och attraktiva. Det sexuellainslaget i häxprocesserna har också förklaratspå så sätt att det skulle röra sig om enförkristen fruktbarhetsreligion som levt kvar. Denna häxhypoteslanserades redan i början 1600-talet av spanjoren Pedro deValencia. Valencia lade också fram en annan teori. Häxornasmöten var drömvisioner framkallade av en giftig salva.Häxorna smorde in sig med denna, föll i djup sömn,och drömde att de for till djävulen för att förlustasig.

Förklaringen är i linje med några modernaforskares uppfattning att häxfenomenet var en narkotikakult,där sabbatsbeskrivningen uppfattas som redogörelserför "trippar" framkallade av salvans hallucinogena egenskaper.

I Sverige började häxprocesserna på 1670-talet,först i Älvdalen 1668 och året därpåi Bohuslän. Den egentliga smittohärden var Dalarna,varifrån smittan spreds liksom en epidemi längs färdvägarnatill Hälsingland och vidare norrut. Även Gävleoch Gästrikland drabbades. I Gävle dödsdömdes,halshöggs och brändes en fattig skomakaränka eftervittnesmål av hennes 12-årige son Johan JohanssonGriis, även kallad Gävlepojken. Denne hann med mycketinnan han som 13-åring hängdes i november 1676 påHötorget i Stockholm anklagad för att genom falska vittnesmålha sänt flera kvinnor i döden. Gävlepojken hadeefter moderns död flyttat till släktingar på Söderi Stockholm och i den fattiga och vidskepliga befolkningen därlyckats sätta i gång en hysterisk massjakt påhäxor.

I ett annat mål i Gävle anklagades en kyrkoherdefru,Katarina Bure, för trolldom. Trots hennes och makens energiskaförsvar utdömde rådhusrätten dödsstraff.Domen överklagades och efter två år i fängelsefrigavs Katarina. Hur många häxor som avrättadesi Sverige är svårt att avgöra, men det torde rörasig om cirka 300. I åtminstone ett fall brändes enkvinna, "Rumpare-Malin", levande. Annars halshöggs häxornainnan de brändes.

Inom de trolldomskommissioner, som ersatte de ordinarie domstolarna,började några av de mer besinningsfulla att dra öronenåt sig. I Stockholm var det en präst, Erik Novaeus,som först kritiserade bevisföringen i häxprocesserna.Det var användandet av barnvittnesmål som fick någradomare att bli betänksamma. Annars brukade inte barn användassom vittnen. Att det skedde i häxprocesserna berodde påatt vuxna inte vågade framträda av rädsla attfå misstankar mot sig. Tillbaka till smittohärden iDalarna, närmare bestämt Mora. Om häxhysterin därhar Bengt Ankarloo forskat och skrivit mycket och resultaten däravger en delvis ny syn på denna förskräckliga episodi vår historia.

I Mora var mer än hälften av kvinnorna i fertilålder (15-40 år) utan make i slutet av 1600-talet.Det stora mansunderskottet berodde på att så mångamän dog i 1600-talets många krig. De gifta kvinnornamåste ha känt trycket och hotet från dem somstod utanför.

Det ödesdigra var att den ökade konkurrensen mellankvinnorna med dess undertoner av undertryckt sexualitet sammanfölli tiden med uppväxandet av en byråkratisk maktapparat.Det var den tidens svällande offentliga sektor som administreradeden rättsliga reaktionen på folkligt missnöje.Överheten grep in, men det skedde i en situation som bestämdesav bondesamhällets egna sociala spänningar. Makthavarnablev redskap för de dunkla krafterna i folkdjupet. I Gästriklandvar Ockelbo särskilt utsatt. Där avrättades 35personer mot bara sex i Gävle. Överfört till vårtids befolkningsförhållanden skulle det innebära140 dödsdomar i det lilla Ockelbo.

Josef Bidner, som skrivit om rättegångarna i Ockelbo,har trovärdigt lyckats förklara varför man på1670-talet satte tilltro till de fantastiska häxanklagelsernaoch att så många erkände frivilligt. Centralti anklagelserna var samvaron med djävulen. Att förnekadenne var detsamma som att förneka Gud och därigenomden kristna läran. Blasfemi (gudsförnekelse) var belagtmed dödsstraff på 1600-talet, eftersom man dåföljde Mose lag. Den som erkände slapp också skammenatt bli begravd utanför kyrkogården och om prästeninte var alltför omedgörlig kunde man kanske fågå till nattvarden och frisägas från evigt straffföre avrättningen.

Förklaringen ger en skakande bild av den grymma och intolerantavärld som våra förfäder tvingades leva i.Det är svårt att föreställa sig den gråfasa som ständigt måste ha omvärvt dem.

Mot slutet av 1600-talet ebbade häxprocesserna ut påde flesta håll i Europa. Upplysningstidens förnuftstroryckte undan grunden för fortsatta häxanklagelser. Könsrivalitetoch maktövergrepp fick söka sig nya uttrycksformer.

LENNART ÖDEEN

Mer läsning

Annons