Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hem till byn med musikstudio i bagaget

I hela sitt liv har William Blackmon drömt om att få bo i England. Förra året tog han sin mobila musikstudio och drog iväg. Nu är han tillbaka i Gävle men en stor bit av sitt hjärta har han lämnat kvar i Gloucestershire.

Annons

William Blackmon, 33 år, pratar engelska som en engelsman och har ett engelskt namn. Därtill har han ett internationellt yrke och en pappa född och uppvuxen i England. Saken var klar – han skulle till England och förverkliga sin dröm han haft sedan barnsben.

GD träffar honom på hans arbetsplats, Musikhusets studio. Här har han jobbat som ljudtekniker i tio år och stormtrivts men han har hela tiden närt en dröm om att få uppleva England lite mer på riktigt.

– Jag har mer släkt där än här, säger han.

I England finns hans 90-åriga farmor som står honom nära och flera kusiner, en släkt som han brukar träffa ett par gånger per år. Men William ville träffa dem mer och oftare.

I augusti förra året packade han ner sin studio i tre lådor, köpte en gammal postbil och drog iväg tillsammans med sambon Jennie. Men det skulle bli tuffare än han trott.

– De har inga studieförbund i England så alla hyr per timme hos privata studior.

Det innebar att han fick leta efter banden och att studioägarna inte var överförtjusta i konkurrensen. Men William gav inte upp. Han kontaktade band som han visste gillade den typ av musik han själv spelar och på så vis fick han en del kontakter.

Svensk musik har hög status i England. En del band hade han redan jobbat med här i Gävle men då via internet. Nu kunde han packa utrustningen i sin postbil med ratten på ”fel” sida och spela in banden på plats.

– Jag visste inte om det skulle funka men det är det enda jag kan.

Jennie hade tur och fick jobb inom vården, arbetslösheten är hög i England. För William blev vintern riktigt tuff men framemot sommaren, efter nästan hela vistelsen, började det lossna på allvar. En del band kommer han fortsätta att arbeta med men nu ifrån Gävle.

– Det behövs bara en laptop. Min har kraschat men jag ska spara ihop till en ny. Det stora mixerbordet som tog upp halva rummet har jag sålt. Det behövs inte, säger han och fingrar på tangentbordet.

Han har saknat en riktig arbetsplats och längtade till den mysiga studion i Sjömanskyrkan men det var också nästan det enda han längtade efter. Han bodde i Gloucestershire, i sydvästra England, 20 mil från London och 45 minuters bilväg till Bristol. Det slumpade sig så att han och Jennie fick en bostad mittemot det hur där hans pappa Nick bodde som liten.

– Jag såg gränden där han klättrade upp när han glömt nyckeln.

William är ingen storstadsmänniska så den lilla byn var perfekt för honom.

– Även om man bor på en liten ort är det genomströmning. Byarna ligger som ett pärlband och det är svårt att gå vilse, man kommer alltid till en väg. Det är extremt pittoreskt i Gloucester, som Hem till gården, med en allmänning i byn där vem som helst får släppa ut sin boskap. Det är vackert överallt. Jag har aldrig promenerat så mycket som jag gjorde där, säger William och ser avspänd och lycklig ut när han tänker tillbaka.

Han berättar om folklivet, om all musik och konst.

– En vän har köpt en pub och ordnar karnevaler och alla kommer. I Gävle är vi lite bekväma av oss. När vi ordnar kafé med band i Musikhuset kommer ingen.

William har gjort i ordning te och bjuder. När han åkte hem från England tog han med sig 240 påsar te som han köpt för 30 kronor. Teet smakar inte lika bra i Sverige som i England tycker han. Kanske är det vattnet.

Han saknar ölen och puben där folk samlas för att snacka lite skit efter jobbet, gärna med en hund i släptåg.

– I Sverige dricker alla massor på helgerna. Det är ett mer asocialt drickande än i England och där är ölen svagare. Där är man trogen sin pub och det blir ramaskri om en pub läggs ner.

Men allt var inte guld och gröna skogar. William saknade sina svenska vänner, sin närmaste familj, kollegor och heltidsarbetet. Dessutom var det rätt krångligt att betala räkningar.

– De ligger långt efter med internet, säger han leende.

Nu går det tyvärr inte att flytta familj, Musikhuset och kollegor till England. Hade det gjort det hade nog William stannat kvar men i augusti var hans ettåriga tjänstledighet över och han återvände hem igen.

Men att komma tillbaka till vardagen var inte helt lätt. Först nu har han landat på allvar.

– Jag hamnade i en existentiell kris. Varför finns jag? Allt har fortsatt som vanligt där och här utan mig. Jag vill inte hamna i samma mönster som före resan. Det blev en livsförändrare. Bli inte för bekväm, tänk inte bara på det materiella. Ekonomiskt var det en katastrof men det var helt klart värt det, säger William som i framtiden kommer att åka tillbaka åtminstone tre gånger per år.

Mer läsning

Annons