Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Henrik ser det nya tornet resa sig

/
  • Henrik Ek växte upp i Gävle och flyttade till New York för fem år sedan. Han bor en halvtimme från Ground Zero och är en av få som redan varit upp i det nya tornet, One World Trade Center.

Henrik Ek växte upp i Sätra i Gävle och började sin journalistiska bana på Gefle Dagblad. För fem år sedan flyttade han till New York där han bor i en lägenhet på södra Manhattan, bara en halvtimme från Ground Zero. Henrik har träffat människor som var med när attackerna skedde och han har sett det nya tornet på nära håll.

Annons

Vad gör du den 11 september?

– Jaa du, man kan ju undra hur de har tänkt, men det är final i US Open i tennis och jag ska bevaka den åt Expressen. Vid själva minnesceremonierna av terrorattackerna kommer det att vara så mycket folk att det blir svårt att ta sig fram. Men jag kommer att följa allt på tv.

Vad gör vanliga New Yorkbor denna dag?

– Jag hörde en som sa att vi som bor här kommer att ta det väldigt lugnt på söndag. Vi kommer inte att gå ut bland folk och stoja utan ta det varsamt och bara vara hemma med våra familjer, begrunda det som har skett och minnas de våra.

Vad gjorde du för tio år sen?

– Då bodde jag inte här, jag gick på Borgis och hade slutat för dagen. Vi satt några klasskompisar på Söder och åt när vi hörde om flygplanen som kört in i tornen. Då gick jag till Gefle Dagblad och det var ett himla ståhej på redaktionen. Det kändes att det hade hänt stora saker. Och jag som alltid har drömt om att bo i New York blev riktigt chockad.

Men just den kvällen gick jag mest runt och försökte hitta tv-apparater.

Varför drömde du om New York?

– Jag har en fascination för storstäder och New York är väl den ultimata storstaden?

När kom du dit första gången?

– Ett par år senare, jag tror det var 2003. Jag skulle på semester och tyckte att det var dags. Jag ville även se Ground Zero.

Har du träffat drabbade människor?

– Det är en minnesceremoni varje år och jag har bevakat den. Då samlas släktingar, man läser upp namnen och berättar historier, den ena värre än den andra. Jag känner också många som bodde här när det hände men när de berättar låter det ungefär som när en svensk berättar. Chocken blev lika för alla. Utom för dem som drabbades direkt förstås, som förlorade någon nära.

Känner du någon som var med på nära håll?

– Jag har en kompis som är fotograf, Tomas Nilsson. Han var där när det hände och tog nära bilder på människor med blod överallt och fullt av damm i blodet. Han såg fruktansvärda scener och höll på att komma för nära när tornen rasade men lyckades springa in i en butik och gömma sig. Då var han skräckslagen, men sen gick det över.

Han har varit med om många katastrofer i sitt jobb och på något sätt blir man härdad. Men kanske det kommer tillbaka efteråt. Nu när allting dras upp igen bloggar han om sina upplevelser.

Hur ser dina amerikanska vänner på det som har hänt?

– När terrorattacken kommer på tal går det alltid över i något annat. Först säger man att det var fruktansvärt, sen kommer man snabbt in på Irakkriget och på att Bin Laden blivit skjuten. Sen pratar man om vad alla insatser har kostat i både pengar och ännu mer lidanden.

Många tycker att det har blivit pinsamt och skulle vilja minnas efterspelet på ett annat sätt. De flesta tycker att krigen i Irak och Afghanistan är jobbiga och vet att omvärlden är kritisk. Det blev en sorglig fortsättning.

Hur nära Ground Zero bor du?

– Jag hyr en lägenhet på nedre delen av Manhattan, jag gissar att det tar en halvtimme att gå ungefär.

Hur ser Ground Zero ut i dag?

– Nu äntligen börjar man få till det! Det har dragit ut på tiden och sett ut som en stor byggarbetsplats i flera år. Olika lobbygrupper ville olika och det var en hel del bråk, många anhöriga fick lida ännu mer men nu har man börjat bygga upp det nya tornet.

Jag har faktiskt redan varit upp i One World Trade Center som det kallas, fast när det bara var 31 våningar. Nu är det nog det dubbla och det ska visst bli över hundra.

Jag skulle göra ett jobb och fick specialtillstånd att åka upp tillsammans med en guide. Det var häftigt att se alla gigantiska reglar och det var rätt högt ändå. Och öppet rakt ut, om jag hade klivit snett hade jag fallit.

Men det allra häftigaste var att se byggjobbarna där. Det kändes väldigt starkt hur stolta de var över uppdraget. De hade klistermärken med tvillingtornen på hjälmarna, band med rosetter på sig och märken där det stod ”We will never forget”.

Varför blev du journalist?

– Det skulle göras en tidning i Sätra där jag växte upp och det var en lärare som frågade om jag ville vara med. Jag hade väl skrivit någon uppsats som var okej. Sen sprang jag på Stisse när han bevakade brottnings-VM och fick en prao-plats på GD i nian. Efter det började jag att hoppa in både på sport och nöje och på den vägen har det fortsatt.

Nu har jag kontrakt med Expressen och frilansar åt några magasin. Jag har också börjat göra mera tv, åt SVT och Viasat.

Vad är så speciellt med New York?

– Oj! Nu har jag bott här i fem år och ibland kommer jag på mig själv när jag sitter någonstans att jag älskar att bo i New York. Det finns en speciell öppen och vänskaplig känsla och en helt annan attityd än i andra städer jag varit, Stockholm inkluderat. New York kan vara en tuff stad att ta sig fram i, men det är ingen tävling i coolhet. Folk dömer mindre. Det är sällan man känner sig obekväm bland människor i New York.

Mer läsning

Annons