Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Historien om tomten som röt

/

Annons

Det här är en varnande liten julberättelse till alla som bara tror jultomten om gott. Historien har snart 30 år på nacken, men tomten är ju den han är oavsett när man träffar på honom, så...

Den som berättat historien för mig är Christer Carlsson. Hockeydomaren, rocksångaren, hästägaren, bloggaren – ja, ni vet vem.

Han är numera Forsbackabo, men när den här händelsen inträffade bodde han i Sätra och jobbade för Facit, som hade kontor på Staketgatan. Firman hade tillgång till ett garage i korsningen Staketgatan-Byggmästargatan, och det var där Christer stod och tvättade sin bil när han mötte jultomten.

Denne tomte kom spatserande förbi Carlsson i garaget. En elegant farbror med perfekt rondör, böljande skägg och mycket tjusig tomtekostym.

– Han såg ut precis som Disneys tomte på julafton, berättar Christer Carlsson.

Tomten var på gott humör också. Stannade till och önskade god jul innan han med sitt dånande skratt gick vidare mot släden som han hade parkerat i en av rutorna i garaget.

Egentligen var det en Taunus 20 M av årsmodell 1969, men tomten var så äkta i hela sin uppenbarelse att Carlsson inte hade några problem med att tänka bort den blänkande Fordkarossen och i stället se en släde med renar framför sig.

Nu är det så med det där garaget att det ligger i källarplanet med en brant upp- och nedfart från gatan. Sikten är begränsad, och för att undvika kollisioner hade fastighetsägaren kostat på ett ljussignalsystem som fungerade så att man när man öppnat porten för att köra in eller ut tryckte på en knapp. Då tändes en röd stopplykta för alla som kom från andra hållet, och den som hade tryckt på knappen fick grönt.

Systemet fungerade bra, men knappen nere i källaren var lite svår att komma åt när man satt bakom ratten, och jultomten hade det rätt trångt i sin Taunus, påpälsad som han var. Han satt som i ett skruvstäd.

Så han bestämde sig för att chansa och köra trots att han inte hade grönt ljus.

Till saken hör att uppfarten är riktigt brant, så det gäller att ta fart ordentligt när man ska ut på gatan. Det gjorde vår tomte också, och Christer noterade i ögonvrån att Taunusen drog iväg uppåt. Eller som han själv beskriver det:

– Taunusmotorn råmade, blåröken blandade sig med den svartare röken från de skrikande lamellerna. Tomten hukade sig, det gick fort uppför... sedan small det! Det blev tyst, så inihelvete tyst. Det enda ljud jag hörde där jag fortfarande stod med tvättsvampen i handen var ett skramlande ljud från en navkapsel som kom och rullade nedför och rakt emot mig för att sedan lägga sig mot min vänstra stövel! Det stod Taunus på den.

Vad hade hänt? Jo, ute på gatan kom en äldre dam i en folkvagnsbubbla. Hon skulle ner i garaget och gjorde precis som hon alltid gjorde: Tryckte på knappen, fick grönt ljus och körde över krönet ner mot garaget.

Men den här gången krockade hon alltså med en Taunus som kom i full fart från andra hållet. Och ur bilen klev en jultomte som slog igen dörren med en riktig smäll och började råskälla.

Det hjälpte inte att hon stammande förklarade att hon ju kört mot grönt, tomten skrek och fräste och gjorde sig knappt tid att andas in mellan svordomarna.

– Bara synen av en tomte som är ursinnig är ju så abstrakt och fullständigt otrolig, berättar Christer. Jag bara stirrade och kom mig inte för att säga någonting.

Men efter en stund gick han uppför uppfarten och sträckte fram navkapseln till den alltjämt vansinnigt arge tomten.

– Då fällde han upp skägget i pannan, stirrade på mig och skrek: ”Lägg dig inte i det här, gosse!”.

Så småningom åkte tomten iväg, svettig och förbannad, i sin rejält krockskadade Taunus. Christer hjälpte den chockade gamla damen att parkera folkvagnen.

– Innan hon gick in i hissen log hon lite snett och sa: ”Nu har jag något att berätta i kväll”. Och själv har jag många gånger undrat vad tomten skrev i sin redogörelse till försäkringsbolaget.

Mer läsning

Annons