Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur gick det sen, Belinda?

Annons

Hej Belinda!

Jag hoppas du får det här brevet. Jag vet inte om du bor kvar här – sist vi träffades för tio (?) år sedan pratade du om att flytta tillbaks till Dalarna. Ville bara skriva och säga att jag fortfarande tänker på dig ibland och undrar hur du har det. Hoppas allt blev bra till slut.

Det är konstigt, egentligen – du måste ha varit minst tio år yngre än jag, och ändå kände jag mig alltid så oerfaren, så…. okunnig tillsammans med dig. Om jag hade gått igenom hälften av det du gjort hade jag förmodligen gått under när jag var 25. Men där satt du, sargad och vingklippt, och ändå så full av tillförsikt inför framtiden. Jag kan fortfarande le för mig själv när jag tänker på att du kom till mig för att få vägledning och hjälp bort från restaurangvärlden där du farit så illa – och där sitter jag med mina tester, teorier och analyser och kommer fram till att det perfekta jobbet för dig vore att jobba på restaurang!

Vet du, jag var in på Arbetsförmedlingen häromdagen för att hälsa på mina gamla jobbarkompisar. Det var kö ända ut på gatan – säkert femtio personer som stod och väntade på att få anmäla sig arbetslösa. Det brukar alltid vara fullt upp i början av januari, och i år är det förmodligen värre än någonsin med tanke på lågkonjunkturen. Jag stod och tittade på dem ett tag och tänkte för mig själv att här står femtio individer, var och en bärande på sin historia, sina besvikelser, sina förhoppningar. Femtio unika livsöden. Och jag vet att för de stackars förmedlarna som satt i receptionen och skulle försöka ta hand om dem så gott de kunde var de bara en enda lång ström av anonyma människor. Människor som ska kodas, registreras och fylla små rutor i ett datasystem – bli små delar av den stora statistiken.

Du var ju faktiskt också bara ytterligare ett vägledningsärende första gången vi sågs. Alla ärenden är bara ytterligare ett ärende från början, borde jag kanske tillägga. Men det var verkligen något speciellt med dig. Ibland undrar jag om inte jag lärde mig mer av dig, än du lärde dig av mig.

Jag tror att du ljög för mig ibland. Det gör inget. Det hör till jobbet. Kanske ljög du för dig själv också. Hoppas inte. Jag återkommer hela tiden till att du var så stark, och undrar om det kanske bara var en fasad. Du var lite grand som en sådan där rysk leksaksgumma, som man kan knuffa omkull hur hårt som helst och hon bara reser sig igen och igen och igen. Utom sista gången vi sågs. Minns du? Du hade varit hemma och hälsat på familjen över jullovet. Och när vi träffades igen berättade du att du hade lyssnat på ”High Hopes” med Pink Floyd typ hundra gånger i rad. Och jag minns att jag tänkte att du – om någon – förstod vad den texten egentligen handlar om. Det var nog den enda gången jag såg dig gråta.

Hursomhelst, jag är ledsen om jag framstår som sentimental. Ville bara säga hej och påminna dig om att du är unik. Du också.

Med vänlig hälsning från din gamla arbetsförmedlare, och numera radiopratare.

LARRY FORSBERG

Mer läsning

Annons