Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I Botswana finns det gott om tid

/
  • Ulrika pustar ut under en Y-Care Walk i Kalahari öknen. Vandringarna ingår i välgörenhetsarbetet och innebär att man måste gå fem mil om dagen i tre dagar.
  • ? Att ha barn i Botswana är perfekt eftersom vi har hjälp med hushållet och barnen, så att de kan ­vara hemma längre under deras första år. De brukar börja dagis när de är tre år, säger Ulrika, här med hela familjen, maken Edward och barnen Benjamin, Adina och Maxine.

Botswana är för många ett okänt land i södra Afrika. Men i och med försäljningssuccén "Damernas detektivbyrå", en serie deckare av skotten Alexander McCall Smith, så har många läsare kunnat få upp ögonen för landet. I böckerna, som sålts i över tio miljoner exemplar, framstår Botswana som rena idyllen.

Annons
En som vet mer om det verkliga livet på plats är svenska Ulrika Egner från Gävle. Hon är gift med en botswanier, har tre barn och är bosatt i huvudstaden Gaborone, där hon arbetar som projektledare och med välgörenhet för Y Care.

- Jag har alltid haft Afrika i blodet och vetat att jag inte skulle bo i Sverige för alltid. Jag är född i Liberia och bodde som barn i Kenya. Efter gymnasiet i Gävle flyttade jag ner till Botswana där mina föräldrar bodde. Det här var i mitten av 80-talet och Botswana hade då varit självständigt i 20 år. Sen dess har det hänt massor här nere.

Vilka skillnader tycker du är tydligast mellan att leva i Botswana och i Sverige?
- Att ha barn i Botswana är perfekt eftersom vi har hjälp med hushållet och barnen, så att de kan vara hemma längre under deras första år. De brukar börja dagis när de är tre år.
Jag tycker att vi har en mer avslappnad och spontan levnadsstil vilket antagligen beror på klimatet och värmen. Det är inga långa avstånd i huvudstaden så man kan spontant hälsa på vänner nästan när som helst. Man spenderar mer tid med sina barn eftersom det mesta hushålls- och trädgårdsarbetet görs av anställda.
Livet är inte så inrutat och detta beror ju också ganska mycket på att man har mera fritid. Det finns ju inte lika mycket utbud i affärer och så men det ser jag som positivt. Vill man ha mer utbud så åker man till Johannesburg.

När det gäller skillnader i mentalitet så verkar svenskar väldigt stressade och pressade och bryr sig mycket om vad "andra" tycker. Botswanier har en mer avslappnat attityd, "vad vi inte får gjort idag kan vi skjuta upp till i morgon". Vilket också kan göra en galen när man vill få något gjort.
I Sverige är det ovanligt med hembiträde och något kontroversiellt. Hur ser man på saken i Botswana?
- Vi har två hembiträden. Det är Kelly som har huvudansvar över huset, vår son Benji och matlagning. Hon ser till att huset "fungerar" och att det sköts. Och det är Marea, som är mer fokuserad på barnpassning av våra tvillingar Adina och Maxine. Disk, tvätt, strykning och städning delas mellan Kelly och Marea. Marea bor i ett hus på vår tomt och Kelly bor i ett eget hus en kilometer härifrån. Dessa hårt arbetande kvinnor skulle antagligen inte vara anställda om de inte arbetade i människors hem. De är en del av vår familj nu och vi hjälper dem och deras barn så gott vi kan. I Botswana är det väldigt vanligt med hembiträden och även hembiträden har hembiträden hemma hos sig på hel- eller deltid. Seden i Botswana är att den som har möjlighet har hembiträde, annars anses du inte ta ansvar för sysselsättningen i landet. Men det finns inga minimilöner for hembiträden ännu i Botswana, men det är på tapeten.

Hur är det att leva i afrikanskt land som vit och tillhöra en liten minoritet?
- Det har blivit lite av omvänd rasism mot vita i Botswana och i hela södra Afrika. Det finns många regler inom industrin och affärslivet där botswanier får förtur och i Sydafrika går de så långt att de tittar på vilken ras du är. Ofta får den som är svart förtur, så kallad "black empowerment". Det har inte gått lika långt här även om det finns många program för lånefinansiering för enbart infödda. Annars känner man det inte så särskilt mycket från person till person. Många av våra vänner är botswanier och vi är gäster i deras land och trivs väldigt bra och spelar enligt reglerna.

Har svenskarna något särskilt rykte i Botswana?
- Jag tror att svenskar har ett bra rykte i Botswana eftersom vi gav så mycket stöd åt kampen mot apartheid och att vi givit bistånd under en lång tid.

Det sägs att de utlänningar som en gång upplevt Botswana blir förälskade i landet och får en stark längtan tillbaka. Kan du beskriva din känsla för landet och hur det kommer sig att du valt att stanna i detta land mitt Kalahari?
- Livet i Botswana är relativt okomplicerat när man väl stadgat sig. Jag tror att många förälskar sig i landet eftersom det är ganska litet och endast har cirka två miljoner invånare. Det fungerar bra och har inte har någon utbredd fattigdom. Statskassan är välfylld.
Sedan tror jag att det beror på att det ar väldigt kosmopolitiskt. Här finns människor från hela världen och från olika bakgrunder. Vänskapsbanden blir väldigt starka. Dessutom kan man åka och campa eller bo på en "lodge" i Botswanas enorma vildmarker och finna ro, utan att träffa en endaste person på flera dagar. En fantastiskt känsla.

Botswana är känt för att vara det sista orörda och vilda Afrika och i våras försvann två svenskor under några dygn i Kalahariöknen.
Är det inte riskfyllt för en barnfamilj att campa i öknen bland vilda djur?
- Innan vi fick barn campade vi ofta. Eftersom min man Edvard tidigare var safariguide så spenderade vi en hel del tid i bushen och i Okavangodeltat. Vi har nu satt igång igen när flickorna är lite äldre även om de var sex månader på sin första campingresa. Det är fantastiskt att sitta under Afrikas stjärnklara himmel, framför lägerelden och höra hyenornas skrattande eller en elefants frustande på avstånd. Har man varit med om detta så vill man gärna göra det igen. Botswana är så stort att man kan köra mil efter mil eller åka båt i dagar utan att träffa en enda människa.
- Men visst måste man akta sig för djur när man är ute i bushen eftersom de är vilda och inte går att lita på. Jag har inte varit med om något väldigt dramatiskt som tur är men jag har suttit runt lägerelden och pratat med vänner och helt plötsligt sett en flock lejon komma genom vårt läger. Jag trodde inte mina ögon och vi lyckades blixtsnabbt hoppa in i bilarna på något sätt.
- Jag tycker inte om att sitta i en bil mitt inne i en elefanthjord med elefantungar och vänta på att de ska ge sig av. Det är alltid lite nervöst.
För en månad sedan var vi ute i Kalahariöknen och vi hade en hyena gående genom lägret mellan oss vuxna och barnen som lekte lite längre bort sent på eftermiddagen. Det var också lite nervöst - men det gick bra.

Även om Botswana är ett land i positiv utveckling så finns ett stort problem. Av två miljoner invånare bär nära 40 procent på hiv. Hur ska landet klara denna utmaning?
- Visst är hiv-situationen deprimerande men jag tror att den nya generationen av botswanier är mera öppna och inte berörs av "stigmat" av hiv kan skydda sig mot hiv. Alla hiv-smittade får ju gratis bromsmediciner och andra hiv mediciner så att nu förtiden så är ju inte hiv en dödsdom som det var här för fem år sedan. Jag tror på Botswanas framtid.

Hur har hiv-epidemin berört dig?
- Jag har haft en del vänner som har dött i hiv och människor går ju ofta på begravningar här. Man har mer och mer börjat säga vad den döde avled av. Tidigare sa man bara "he/she has been sick for a long time". Det har ju också berört mig när man anställer människor och hushållshjälp, men även om en person är hiv-negativ i dag så kan den vara hiv-positiv i morgon.
Jag har också lärt Kelly och Marea att använda handskar när man håller på med blod och att man är noga med hygienen. Hela familjen inklusive Kelly och Marea går på en årlig första-hjälpen utbildning.

Vad är lösningen som du ser det?
- Det finns ingen direkt lösning annat än att låta det ta sin tid. Botswana har lagt ner enorma summor med andra internationella organisationer som Bill & Melinda Gates foundation med flera för att få ut gratis bromsmediciner till folket, etablera testkliniker runt om i landet, på reklamkampanjer och information. Nu är det bara att vänta och se.

Du har själv engagerat dig i välgörenhetsarbete. Kan du berätta om det?
- Ja, jag har varit med och startat en organisation som heter YCare. Vi organiserar "walks", det vill säga långa vandringar, där till exempel ett företag kan vara med och vandra med sina anställda. Vinsten går till välgörande ändamål. Under den prövning som marschen innebär, så får deltagaren en stark upplevelse som kan förändra inställningen till själva livet. Man måste gå fem mil om dagen i tre dagar. Det enda man oroar sig för i denna ovanliga situation är vatten, mat, sömn, toalettbesök och smärta. Man handlar instinktivt och finner en styrka som man inte trodde att man hade. Man går igenom olika faser när man är både glad, ledsen och arg. Man börjar tänka på meningen med livet och om man har gjort rätt val i livet, vad man vill göra i framtiden etc.
- När man går med smärta i fötter, höfter, ben och rygg och samtidigt är väldigt envis som jag, så måste man finna sin inre styrka. Det är en fantastisk upplevelse och det är andra gången som jag gör detta och jag kommer att göra det igen. Man känner sig väldigt bra efteråt, även med blåsor på fötterna och blånaglar på tårna.

Ditt engagemang har en allvarlig personlig bakgrund. Vill du säga något om det?
- Många av de som engagerar sig har själva haft en svår upplevelse. I mitt fall var det att vår son Benjamin föddes med TOF (tracheo oesophageal fistula), där mat och luftstrupen satt ihop. Vi spenderade hans första veckor i limbo och visste inte om han skulle klara sig eller ej. Sedan hade vi ett tufft första år med operationer och infektioner. Under denna tid fick jag stöd av en organisation som heter Lifeline och insåg att jag vill "donera" en del av min tid åt att hjälpa andra.

Vad har du för förhoppningar för framtiden?
- Vi är en relativt ung organisation som har vuxit snabbt. Vi ser YCare som en internationell välgörenhetsfond i framtiden. Vi har så smått börjat marknadsföra oss utanför Botswana och hade några deltagare från Barclays bank i England i årets marsch.
Min förhoppning är att även svenska företag vill sponsra deltagande för sina anställda. Man gör en god gärning, får en unik upplevelse och bygger upp samspelet i gruppen.

Till sist, vad kan du som svenskfödd ge till landet Botswana?
- Ha ha.... att passa tider bättre.

Och vad skulle Botswana kunna lära oss svenskar?
- Att ta det lite lugnare.

Mats Ögren
Annons