Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”I det här gänget är jag inte udda”

/

Klockan är halv sex. Spelarna i fotbollslaget Gränssprängarna hänger på låset till Borgis gympahall. Träningen börjar inte förrän om en halvtimme men alla längtar efter gemenskapen och kommer i tid.

Annons

Oskar Djusberg skyndar in i hallen med alla bollar. Strax efter kommer de andra spelarna, lika ivriga att komma igång.

– En del föräldrar är överbeskyddande och tror att deras barn inte ens kan knyta skorna, berättar Mia. Men när vi är ute får de sköta sånt själva. De klarar mer än många föräldrar tror.

Gränssprängarna är ett lag med några få vuxna och betydligt fler ungdomar som har någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. De kör fyra seriespel per år, ett i Gävle och de andra tre någonstans i regionen. Matcherna spelas under en hel dag vilket är ansträngande för både ledare och spelare.

I somras var de på cup i fyra dagar för första gången helt utan föräldrar och det gick utmärkt. De växer med uppgiften och tar hand om varandra. Bara det att sova borta är en ny erfarenhet för många.

De båda ledarna, Mia Lindgren och Göran Djusberg, tror att tv-serien kommer att ge en större förståelse för handikappen. Med start på onsdag, på bästa sändning i SVT2, kommer tittarna att få följa med deltagarna i fotbollslaget.

I sex avsnitt kommer det att handla inte bara om fotboll utan också om vardagen för spelarna med funktionsnedsättningar som adhd, damp, Aspergers och autism, som samlats i IK Sätras speciella fotbollslag. Totalt spelar 20-30 tjejer och killar i laget.

– En del har inget annat. Det här är enda forumet där de träffar kompisar.

Mia Lindgren är sedan tio år tillbaka, tillsammans med Göran Djusberg, en av eldsjälarna bakom Gränssprängarna. Hon vet vad det handlar om. Har själv två söner med funktionsnedsättning, Sebastian 19 år som är med på alla träningar och så Alex, 15 år, som är med ibland.

Två kvällar i veckan tränar hon och Göran laget och de gör det med styrka och energi. Hela tiden när Mia pushar laget fullkomligt lyser det av livsglädje ur ögonen under den stora kepsskärmen. Hon får spelarna att känna sig duktiga även om de inte kan ta ut alla rörelser eller springa lika snabbt som kompisarna. Var och en gör så gott han eller hon kan och det räcker.

Att ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är inget hinder här. Alla spelar efter sina förutsättningar utan att bli nedvärderade eller mobbade.

Gränssprängarna startade år 2000 som ett EU-projekt och det handlade precis som namnet säger, om att spränga gränser. Numera är laget permanent. Mia och Göran kom med 2002 och har alltså följt de flesta spelare sedan barnstadiet.

– Mitt mål är att ha ett rent tjejlag. Nu är det åtta-nio tjejer som kör själva med bara två killar i laget, säger Mia med leende ögon.

I tv får vi följa några av spelarna när de söker jobb, pratar om mobbning och kärlek, i hemmet och på fritiden.

– Tv-serien visar inte bara det roliga. Man får många knytnävar. Den visar hur jobbigt det kan vara att vara ensam, fortsätter Mia.

Många särskolebarn far illa. En del har kanske bara föräldrarna att prata med och det är inte alltid man vill berätta allt för en förälder. Det gör att Mia och Göran har ständig jour för alla problem och samtal.

Fotbollsspelandet har också gjort att de äldre har lärt sig ta hand om de yngre, även om diagnosen säger att tjejen eller killen inte har någon empati så lär de sig av varandra hur man ska uppträda. I samma stund som Mia och Göran berättar om hur spelarna tar hand om varandra står en tjej och hjälper en kille med skosnören och benskydd.

Problem finns i alla grupper och lag så även hos Gränssprängarna. Mia berättar att vissa inte kan spela med varandra, det skär sig helt enkelt men problem är ju till för att lösas.

Den rätt tuffa uppvärmningen kör igång. Mage, ben och armar ska tänjas, stärkas och mjukas upp.

– Ge inte upp, hojtar Mia.

– Kom igen, peppar Oskar Djusberg.

Under hela uppvärmningen har Sebastian Lindgren och Jonna Hultman hållit sig nära varandra. De har den där speciella utstrålningen. Det syns att de tycker väldigt mycket om varandra. De tar sig tid att kliva av planen en liten stund för att berätta mer om tv-serien.

– Det känns lite nervöst inför premiären. Vet inte hur de framställer en, säger Jonna lite blygt.

Hon och Sebbe går i samma klass på Polhems barn och fritidsprogram. Sebbe berättar att han har damp och gomspalt medan Jonna inte har någon diagnos. De hittade varandra för snart två år sedan och har hängt ihop sedan dess. Sebbe har spelat fotboll länge och Jonna hängde på.

– Jag spelade fotboll innan. Men här umgås alla med alla och man utvecklas som människa. Lär sig acceptera alla. Några är dryga, som bröder, säger Jonna med ett smittande leende.

Sebbe gillar också gemenskapen men längtar också efter att göra mål. Hans handikapp har gjort att en del inte hör vad han säger och han har ofta dragit sig undan.

– Jag ville hitta någon som är som jag och i det här gänget är jag inte udda.

Sebbe är en av huvudpersonerna i tv-serien. Tittarna kommer att få se honom söka sommarjobb, skriva cv, vara med på skolan och när han bowlar. Självklart finns Jonna vid hans sida.

Spelarna ger sig ut på planen. Träningen drar igång. Erik Skalberg vaktar målet men hinner också hålla koll på sitt lag.

– Bra Jonna!

– Se upp, nu kommer Valle!

Han peppar och styr sitt lag utan några hårda ord, precis så som det borde vara i alla fotbollslag.

– En del har fått diagnosen för bara något år sedan så föräldrar kan få stöd i det här. Vi ställer gärna upp och hjälper andra att komma igång, säger Mia innan matchen kräver all uppmärksamhet.

Mer läsning

Annons