Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I Fablernas Värld

Jag hade en dröm som återkom flera gånger när jag var liten.

Annons

Den började alltid med att jag gick vilse i skogen medan snön föll och det blev mörkt. Jag längtade hem. Men just när jag satte mig ner på marken och grät kom ett par nyfikna rådjursbarn och tröstade mig. Sedan tog de med mig till sitt hem. Dit kunde ingen hitta som inte kände till det hemliga trädet som hade en gömd dörr man gick in i. Så fort man öppnat dörren kom man rätt in i rådjursfamiljens vardagsrum. Där satt pappa rådjur i en fåtölj och rökte pipa och läste Aftonbladet, medan mamma rådjur stod vid spisen och lagade mat (vilket säger en hel del om 6-årige Larrys världsbild, men den här krönikan ska inte handla om könsroller). Rådjursfamiljen bjöd i alla fall på varm choklad och smörgåsar, och efter att ha ätit och lekt med rådjursbarnen fick jag sova på en varm fäll framför öppna spisen tills det blev ljust ute. Då såg de till att jag kom hem till mamma och pappa igen.

Jag vet inte om man ska skylla på Bamse eller Fablernas värld, men så länge jag kan minnas har jag tillskrivit djur mänskliga egenskaper. Om en växt dör i akvariet tror jag svärdbärarna blir ledsna. Om vår hund ligger nära stereon tycker jag alltid han verkar spetsa öronen när radion spelar Änglahund eller Vad tar ni för valpen där i fönstret? Och när rådjuren smiter in i trädgården för att äta upp tulpaner och äpplen gör jag allt jag kan för att de ska känna sig välkomna (kanske för att återgälda den generositet de visade mig som barn?).

I förra veckan höll Miss Bomhus och jag på att skapa lite julmys i köket när det plötsligt hördes en duns från ett fönster. Eftersom vi har en fröautomat utanför förstod vi direkt att det var en fågel som felnavigerat. Och mycket riktigt, i snödrivan nedanför fönstret låg en chockad domherre. Jag pulsade givetvis ut och plockade upp den. Miss Bomhus, som är begåvad med både bacillskräck och kunskaper om fåglars beteende, hämtade min favoritmössa och gjorde snabbt om den till en domherresjuksäng. Där fick den ligga medan vi fortsatte att stryka gardiner och juldukar. Efter ett tag hade den piggnat till så pass att den lyfte huvudet och började följa oss (nyfiket och intresserat tror jag!) med blicken. Men när jag öppnade altandörren och erbjöd den friheten åter vägrade den att flyga.

Så den blev kvar hos oss större delen av dagen. På radion spelade de digilistan, och jag kan svära på att domherren gillade Darins version av En apa som liknar dig. Men när solnedgången närmade sig insåg den tydligen att det var dags att återvända till skogen, vilket den visade genom att helt plötsligt flyga ett varv runt köket (och sånär krascha in i ett nytt fönster, fast inifrån den här gången). Sedan dess har den återkommit varje dag. Och trots att vi ibland har ett tiotal domherrar utanför fönstret känner jag alltid igen vår domherre. Det är den som lägger huvudet på sned och tittar rätt in i köket medan de andra tittar rätt in i solrosfröna. Det är den som ser ut att säga: Tack snälla ni, för att ni tog hand om mig – är det okej om jag kommer och hälsar på igen nån gång? Och jag tror att den glatt berättar för de andra (skeptiska) domherrarna om Darin och lussebullar, och hur mysigt det är i ett kök som förbereder sig för julen.

LARRY FORSBERG

Mer läsning

Annons