Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag sällar mig omärkligt till kön”

/

Redan i förväg har allt skrivits, känns det som. Vad återstår att säga, utom det uppenbara att en liten en döptes i går?

Annons

Kanske att det är lika avslappnat för en nyhetschef från Sandviken att komma till slottet som det måste ha varit för prins Daniel att träffa Victorias föräldrar första gången?

Eller att föräldrars kärlek till sina barn förenar mer än allt annat som skiljer.

Tidig morgon. Dottern hotar med att bli sjuk, sambon har strukit fel skjorta. Första problemet går över av sig självt, det andra fick helt enkelt lov att lösa sig.

Så till slottet. Där har jag aldrig haft anledning att gå in förut. Vart tar man vägen? Några snälla poliser lyfter på avspärrningarna och pekar på en röd (eller var det blå) matta. I fjärran, på andra sidan en gigantisk borggård som riktigt krymper en.

Män i jaquetter. Tar sikte på dem. De känner varandra. Sällar mig omärkligt till kön. Passerar förbi ett uppbåd av fotografer bakom dubbla rep som plåtar kändisar. Rasslet från kamerahusen upphör när de ser mig.

Under samma tid som jag, i en ostruken skjorta, gör sällskap med män i delfinutstyrsel och kvinnor i konstiga hattar in i Slottskyrkan (viss pondus att ha en egen kyrka) lämnar prinsessan Estelle, och Victoria och Daniel, Haga slott för att ansluta till oss andra.

Det är varmt därinne. Trots att det måste vara 15 meters takhöjd blir luften kvav. Orgelmusik hit eller dit, det känns ändå som lång väntan på att det ska dra igång – men det gör det till slut.

Vilka som var där, vem som sa vad, och om allt annat, kan ni läsa här intill.

Jag nämner några andra saker.

Som att jag blev rakare i ryggen av min kostym, fast andra var utstyrda i jaquetter. Samtidigt verkar Daniel ha blivit fysiskt längre, och mycket lyckligare på och av den resa han gjort.

Estelle gnyr litet missnöjt när det blir fråga om vatten.

Min egen dotter skrek lungorna ur sig. Och på samma sätt som min dotter är fri att bli vad hon vill, är Estelle det inte.

Jag åker snart tillbaka till mitt jobb i västra Gästrikland, medan Daniel stannar här, i rent fysisk mening omgiven av män som tycker att det är viktigt med jaquette.

Min sambo kan stryka fel skjorta, men där är jag säker på att inte heller Victoria är perfekt. Det spelar mindre roll.

För det enda viktiga med dopet i går var att se att jaquetter, eller klass, pråliga hattar, eller vad du vill, är ett minimalt hinder att övervinna för den som får känna som Daniel gjorde i går – hustrun bar det gemensamma barnet ut ur kyrkan, medan Daniel kunde le mot och tillsammans med sina kompisar i en av bänkarna.

Helt säkert var det detta som Anders Wejryd menade när han pratade om dopets kärleksbudskap. Och då vet jag ändå inte om han konfronterats med ostrukna skjortor eller kungliga svärföräldrar.

Skillnaden mellan oss alla är aldrig större än kärleken till våra barn. Om Estelle någonsin läser det här hoppas jag hon håller med – och förhoppningsvis min egen dotter också.

Mer läsning

Annons