Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag tycker synd om kungen

Tänk vilken tokig kung vi har! Lite skoj tycker jag, lite som en rolig saga av ­bröderna Grimm:Det var en gång ett land med en alldeles knasig monark. Ja, han var så skojig där han satt i sitt slott att folk skrattade åt honom.

Annons

För det är det som oroar mig. Att vi har en statschef i detta land som beter sig som han gör och som folk mobbar och driver med. Som ingen kan ta på allvar – varken här eller utomlands. Jag menar – om han pratar svenska så stolligt, hur låter då hans engelska då han, i egenskap av ambassadör och reklampelare för Sverige, minglar med prominenta människor ute i världen.

Att han ljuger (om han nu gör det) tar jag alltså med en nypa salt. Att rika mäktiga män går på striptease eller ystert klappar takten till halvnakna danserskor till cigarr och kaffe – det förvånar mig inte. Så har jag alltid tänkt att det varit. Svinerier ja visst, men ingen chock direkt. Att människor med makt som representerar saker större än sig själva måste slira på sanningen ibland, är ju också rätt naturligt.

Men att Sveriges konung – amiral i flottan, general i flygvapnet och armén, hedersdoktor vid såväl KTH som Handels – däremot gör ett sådant tossigt intryck ser jag allvarligare på.

Men samtidigt är det ju som sagt lite kul. En fullständigt oberäknelig kung, uppenbart fjättrad under kronan mot sin vilja. Han svarar skojigt på frågor han tycker är allt för privata, han tjuvröker på nobelfester, han inleder tal med att visa att han inte vet i vilken stad han är.

Kungens rådgivare måste ju slita sitt hår varje gång det blir knas. Vilket jobb? Säkert välavlönat reklamfolk som lobbar för monarkin och skriver tal och förgäves försöker övertala Tjabo att säga si eller så i intervjuer.

Även om jag raljerar på så är min främsta känsla för kungen att jag tycker synd om honom. Det är ju alltid tungt att göra bort sig på jobbet menar jag. Den känsla vi vanliga har då vi vaknar upp dagen efter företagets julfest och vagt minns att vi dansade på bordet med slipsen som pannband – den känslan borde ju kungen rimligtvis leva med varje dag. Fast det verkar inte så. Han har väl ett stort dra-åt-helvete-konto så han inte bryr sig kanske.

Ett mycket roligt ord som jag hört Jan Guillou använda flitigt – en man som också lyckas skaka av sig det mesta. Dra-åt-helvete-konto är då man har så mycket pengar att man aldrig behöver svassa för någon man egentligen inte gillar.

Ett sådant konto skyddar ju dock inte om ett helt land kräver ens avgång. Och kanske är det enda sättet av rädda monarkin – att rak i ryggen abdikera till förmån för Viktoria. Jag tror att det blir så inom en ganska snar framtid. Och det, det unnar jag kungen. 

Fredrik Nilsson

Mer läsning

Annons