Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsten att vara sexbarnsmamma

Annons
FAMILJELIV:

Livet är bra orättvist. Jag har inget barn,Charlotta Carron har sex. Hon ler när jag med djup (nåja)suck påpekar detta.

- Ja, tänk att det blev så, säger hon.

För det var inte riktigt meningen. Eller kanske snarare,sex barn var inte vad hon precis planerade.

- Nej, inte direkt. Det fanns ingen dröm i mig då,i 20-årsåldern, om ett familjeliv.

Då gick hon förberedande konstutbildning påNyckelvik och skulle fortsätta, konstfack var målet.

- Jag skulle ju göra mitt, resa och utbilda mig, du vet...

Jo, jag vet. Jag var likadan och det var väl precis vadjag gjorde också. Charlotta mötte vid 21 årsålder Tobias och de blev upp över öronen förälskadeoch de blev med barn. Som man väl borde bli. Men kanske vältidigt, ändå? För två som inte drömtom familj?

Charlotta nickar, visst var de unga men i dag, sägerhon, var det hennes räddning. Att det blev så. Atthon var så ung och dum på den tiden och att det kundegått på tok annars, livet.

Hur då?

- Jag visste allt på den tiden, fast det kanske manalltid tycker att man gör i den åldern. Lite ödmjukhethade inte skadat.

Den kom i stället med barnen. För att behålladet första blev så småningom självklart.

- Det är lättare att, så att säga, väljabort barn i dag. Men känslomässigt är det ju någothelt annat. Någonstans kände jag på en gång- det här ska jag ha.

- Det där är krafter man inte kan göra någotåt!

Hon säger att det är biologiskt, en biologisk längtan.En lika självklar längtan. Men det var första barnet,är längtan efter fem till lika stor?

- Det är klart!

Jag bara måste tro henne för sedan konstaterarhon att det inte är lätt att bilda familj, men att närväl första barnet kommit ordnade sig det andra efterhand.

- Det är märkligt det där men för varjebarn som kommer blir allt mer självklart, det nya barnetfaller in i familjens rytm.

- Rollerna förändras helt naturligt. Nästanpå en gång.

Men det är du som är hemma med dem. Varje dag. Räckerkärleken, som mamma, till?

- Ja, absolut! Kärleken växer ju fler man är.Det där beror inte på antalet barn. Det finns de somvuxit upp ensamma och ändå inte känslomässigtfått vad de ska ha.

- Jag är inte uppvuxen i någon kärnfamilj,men jag hade det bra ändå. Bara barn har trygghet idet de är i så tror jag alla konstellationer fungerar.Då kan de växa upp till fria, tänkande individer.När de ges det primära, mat och värme, närhetoch kärlek.

- Men det finns inget recept för barnuppfostran. Detdär förändras hela tiden.

Hon slår fast detta. Ändå ger Charlotta Carroninte intrycket av att vara en mästrande mamma, snarare prövandeoch långt ifrån tvärsäker. Även omhon antagligen vet det mesta om barnens - Tora som är 14år, Maja som är 12, Isa som fyller 11, Pontus som blir8, Mischa som fyller tre och Johannes som föddes i juli förraåret - olika åldrar och allt om förlossningar,de tre senaste har hon gått igenom hemma med en barnmorska.

- Ja, jag ville prova på det också, sägerhon enkelt.

Jag måste stirra på henne. Hallå, såenkelt kan det väl inte vara?

- Det ska vara enkelt, självklart, men inte flummigt,betonar hon. Man kan naturligtvis aldrig veta hur en förlossningska bli eller hur man är som föderska, men jag har alltidvelat vara med.

Ja, var skulle du annars vara? Charlotta skrattar och jagförstår att hon syftade på smärtlindringoch diverse medikament i förlossningssalen. Men jag nöjermig inte. En förlossning, själva grejen - det hörsju på ordet - är väl smärtan?

- Att barn bildas i en, det är ju redan ett under i sig,säger hon. Det har redan skett, eller hur? I min mage.

Jag nickar. Det är märkligt med ett livgivande,pickande hjärta mitt i ett helt blodomlopp i miniatyr ochdetaljer som ögonfransar, lillfingernaglar på en sådanhjälplös kropp.

- Ja, och att få ut den till världen? Det ärväl en bisak ändå!

Vi skrattar. Jag undrar lite fortfarande, men hon lugnar mig:

- Jag tror vi gör för stora saker av det. Vi komplicerardet som egentligen borde vara det mest naturliga.

Men nu kommer du att få mothugg?!

- Jag menar bara att man måste få välja själv.Min erfarenhet är att låter man det vara är detsällan det uppstår komplikationer. Man måstetro och ha förtröstan, tro på att det ordnar sig.Att det går.

Du låter nästan religös?

- Nej, inte alls. Men det är viktigt att det händersaker på det här området. Och det gör det,stora saker. Blivande mammor i dag ges alternativ.

Jag undrar hur ofta hon får försvara sitt val.Det är provocerande att säga till människor attde ansvarar över sina egna liv, hellre skyller man pånågot, typ samhället?

- Klart jag har fått försvara mig, men det görjag inte längre. Det är viktigt för mig att jaghar fått välja vad jag vill. Jag har varit osäker,haft svårt att hitta min plats. Nu gör jag allt jaghar lust med. Det är det som har drivit mig framåt,att jag gjort det jag haft lust till...

Jamen, ditt val är ju inte så modernt år2001. Tänker du aldrig på kvinnofällan. Ellerkanske snarare på kvinnokampen?

- Det är inte förbjudet att satsa på sig själv,säger hon. Men jag har valt något annat. Det ärklart att jag får höra att jag är en konstig typsom stoppar upp.

- Men det finns också de som tycker att det här,att skaffa så många barn, är något fantastiskt.Jag har mött kvinnor i 50-årsåldern som sagtatt de ångrat sig, att de själva skulle ha velat hafler!

Hon vänder på det, förekommer min frågaom det inte blir tråkigt att gå hemma med barnen.

- Om jag hade ett vanligt jobb skulle jag ledas ihjäl!

Ensamheten verkar långt borta. Kan du aldrig längtaden?

- Nej, jag kan inte isolera mig själv på det viset.Att det här är noll, jag har aldrig känt så.

Aldrig?

- Jo, kanske. Precis när jag har fött. Som nu senast,tre fyra dagar efter tog jag cykeln och cyklade rakt ut i skogen.Det var skönt att möta verkligheten igen på någotsätt. När man blivit av med magen, återhämtatsig. Slutskedet av graviditeten är ganska jobbig och plötsligtvill man ut i världen igen.

Charlottas egen mamma var mycket ung när hon fick henne,det blev i stället så att Charlotta växte upphos mormor. Ensam hos mormor.

- Ja, på Staketgatan i Gävle, minns hon. Mormorhade så mycket saker, vårt hem var helt fullbelamratmed prylar!

Sedan dess har hon alltid trott att hem som är sådär fulla av saker tyder på en rädsla hos densom bor där. Som om sakernas inneboende kraft kunde skyddaen. Eller kanske ge en orsak att inte beblanda sig utanförhemmet, allt finns ju redan där innanför.

Men mormor hade också damklädesaffär, längstner på Nygatan. Där var Charlotta ofta, när honinte rymde till en mer spännande plats nästgårds,katolska kyrkan.

- Ja, den blev som mitt lekis, där jag var på dagarna.

Och där fanns Don Ricardo som kunde berätta om allaglittrande saker och spännande bilder i kyrkorummet.

- Det har nog präglat mig mer än jag tror.

Säger hon och nickar mot målarhörnet. Lutadedär står ett par påbörjade madonnabilder.För i dag, sex barn senare, har Charlotta Carron tagit uppbåde teckning och måleri. Den dröm om konstensom alltid funnits där parallellt med alla barnen. En dagblev den stark nog.

Men tiden? Hur får man tiden att skapa med sex barni huset?

- Det får inte blir antingen eller, de finns runt mig,säger hon. Det är jag van vid. Jag har liksom alltidhållit på, tagit in konsten, skönheten. Men detkanske inte har blivit så mycket rent måleri, somdet har blivit nu.

Det var svärfar som fick henne att våga. Han tjatadeoch hon gick till slut med på att visa vad hon gjort, somi Tallbo i somras. I höstas medverkade hon också pålänskonsten.

- Ja, det var nervöst, säger hon. Jag var sårädd att det skulle verka pretentiöst, som om jag skullekunna axla något så stort! Ge en sådan upplevelsetill någon annan.

Hur vågade du då?

Charlotta funderar länge, drar i det askblonda håret.Fäster om dess spänne.

- Kanske bara för att få slut på tjatet,försöker hon.

Hon säger att det måste vara enkelt, lättsamtoch kul. Det är viktigast. Men det verkar inte riktigt varahela sanningen. Hon verkar inte riktigt få fatt påsvaret.

- Äh, man måste väl göra vissa sakerbara! Jag hade ju samlat på mig bilder med åren, jagkunde ju inte ha alla själv. Nu fick jag ett tillfälleatt visa dem, något att arbeta för.

Charlottas bilder är till största delen traditionella,ett traditionellt måleri där hon ofta väljer attgöra utsnitt. Men i ett hörn av huset finns en bilddär färgerna, formerna nu verkar ha luckrats upp.

- Jag kan aldrig göra bara en sak, säger hon. Jaghar för mycket energi.

Hon plockar fram skissblocket med alla porträtt som blivitgenom åren av barnen. Det är lika ofta snabba teckningsövningarsom bilder ur varsamhet och kärlek.

- De har ju blivit mina bästa krokimodeller, ler Charlotta.

Hon funderar och säger att hon nog har ganska lättatt "få saker ur händerna". Och allt detta, skapandetoch omsorgen om familjen, emanerar ur samma önskan i henne.

- Allt har sin betydelse, men jag vill fortsätta måla.Det är ingen konflikt, känner aldrig att jag "måste".Men att jag måste fästa det här själv, göradet som ska göras.

Nu idealiserar du. Hur kan du tänka fram motiv med barnensom snor runt fötterna?

- Men det gör ju också att jag måste görasaker fort, riktigt snabbt. Jag kan bli hjälpt av det. Detfår mig att fatta snabba beslut!

Det får henne att arbeta, inte bara måtta. Hontror åter att det handlar om människans val, om vadman väljer att låta sig själv göra.

- Alla har samma tid. Men det handlar också, som alltannat, om att se. Se vad man väljer och varför.

Charlotta Carron omges av ett märkvärdigt lugn närhon delger mig sin livsfilosofi, lika ren som vardaglig.

- Det är enkelt, understryker hon. Jag gör någotvarje dag. Det finns 365 dagar om året, och om man gören sak om dagen. Det blir en massa saker!

I huset ute på Ekerö skiner för dagen solenin genom långsträckta och vackra, blyinfattade fönster.I Gävle är det snöstorm. Här inne ärallt sobert vitt, avslappnat, rymligt. I spisen brinner en eldsakta och i den av mamma för hand virkade vaggan av lingarngungar Johannes. Han är den senaste i skaran.

Blir det fler? Charlotta funderar lite.

- Jag har sagt att jag ska trappa ner vid sex, men jag kansketrappar upp. Vi får se. Man kan aldrig säga aldrig,det skulle vara som att säga nej till det jag har också.

Hon ser på mig, ler så mot Johannes:

- Det var min räddning, säger hon igen. Att jagfick så många barn.

Hon talar som om ett under. Sex under som kliver omkring ihuset på Ekerö. När hon säger det låterdet inte fjantigt eller överdrivet mammigt, bara som någotalldeles självklart.

Mer läsning

Annons