Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lantbrevbäraren saknar kundkontakterna

/
  • Lasse Kling lämnar varje dag Ockelbo för en elva mil lång tur runt bland annat Jädraås och Åbron. Samma tur som han kört i 20 år, men nu har lantbrevbärarrollen blivit en helt annan än tidigare.
  • Lasse Kling och Märta-Britt Eriksson tycker båda det är beklagligt att den sociala biten har gått förlorad, eftersom brevbäraren inte har tid, men de brukar vinka till varandra.
  • Många saker har förändrats sedan Lasse Kling började dela ut post för 42 år sedan. Han saknar den försvunna kundkontakten, men tycker fortfarande väldigt bra om sitt jobb.
  • Mycket av sorteringsarbetet har rationaliserats och numer är mycket post färdigsorterat när det levereras till postkontoret i Ockelbo i blå lådor från terminalen i Uppsala.

För fyra år sedan avvecklades Svensk Kassaservice och lantbrevbärarrollen blev en helt annan än den en gång varit. Men Lasse Kling stiger ändå upp varje morgon för att köra på vägarna som saknar namn, till platser där få längre åker.

Annons

– Jag ville ju inte låta dem svälta, så jag brukade.., skrattar Märta-Britt Eriksson.

Det tar lite tid för henne att formulera meningarna, rösten har blivit svagare med åren.

– …de brukade alltid bjuda på mackor när man kom förbi, sufflerar Lasse Kling.

De sitter bredvid varandra i hennes kök i Jädraås. De skrattar mycket och fyller i varandras meningar. Det syns att de känt varandra länge och att de trivs i varandras sällskap. I 20 års tid har Lasse Kling varit hennes brevbärare.

– Men nu hinner man inte med att pratas vid längre, nu är det bara svisch, säger Märta-Britt Eriksson, men jag brukar vinka.

– Ja, det gör du alltid, svarar lantbrevbäraren Lasse Kling.

En timme tidigare har vi träffats vid en bensinstation i utkanten av Ockelbo. Postbilen syns på avstånd. Den karakteristiska gula färgen, den lite aviga formen och den omisskännliga symbolen som sett likadan ut sedan Postverkets grundande 1636. Överst den kungliga kronan som först representerade kungen, för att senare bli en symbol för staten. Undertill posthornet som signalerade att posten var på ingående.

Lasse Kling kliver ur på bilens högra sida.

– Jag börjar i Brattfors, åker till Jädraås, sen Gammelboning, Ulvtorp, Ivantjärn, Järbo...

För vissa är de många ortnamnen säkerligen obekanta. För Lasse som kört där varje dag i två decennier, kommer de som rinnande vatten.

– ...till Kalltjärn, och så Åbron och hem. Det är lite drygt elva mil och 250 hushåll.

Förr tog den rundan hela dagen, nu är den avklarad på några timmar.

– Förut var lantbrevbäringen ett postkontor där folk kunde uträtta alla sina ärenden. Många saknade konton så när det var löning levererade vi den med utbetalningskort. Samtidigt betalade de sina räkningar till oss, säger Lasse Kling.

Runt jul var det extra stressigt att hinna runt den elva mil långa turen, minns brevbäraren. När det var skatteåterbäring, löning, pensioner och en massa paket som skulle skickas och levereras.

– Då kunde man få sitta på köksborden och slicka så många frimärken att man behövde tio vattenflaskor för att inte torka ut, skrattar han.

För nästan exakt fyra år sedan, den sista november 2008, avvecklades emellertid Svensk Kassaservice och Lasse Klings arbetsbeskrivning förändrades rejält. Rollen som ambulerande postkontor som han spelat under många år fanns inte längre.

Han har delat ut post i 42 år och har sett flera förändringar som gjort posten effektivare. Sorteringen är något som blivit mycket smidigare med åren. I dag är mycket redan färdigsorterat när det levereras till postkontoret i Ockelbo i blå lådor från terminalen i Uppsala. Tidigare fick brevbärarna sortera allt för hand.

– På den tiden arbetade vi på beting och ibland satt man och sorterade på sin fritid för att kunna sluta tidigare. Jag minns att jag gillade det då, men jag skulle nog inte vilja ha tillbaka det.

Den ökade effektiviteten innebär att Lasse Kling i dag hinner med längre rundor. Förutom sin lantbrevbärarslinga har han ytterligare 200 hushåll i Ockelbo som han levererar post till. Lasse Kling har däremot ingen relation till människorna där.

– Jag har förståelse för att Posten måste förändras. Jag fattade när de lade ner Svensk Kassaservice, de var tvungna att göra något. Men det är tråkigt med den förlorade kundkontakten, den saknar jag.

För Märta-Britt Eriksson blev det först besvärligt när Svensk Kassaservice lades ner.

– Det var hemskt när det började. Fram till dess hade jag fått pengar och betalade alla mina räkningar via Lasse. Men nu har jag öppnat ett bankkonto. Det är fortfarande svårt att få ut kontanter, men det finns en på kommunen som hjälper mig.

Den sociala biten är däremot svårare att avhjälpa. Nu träffas de bara när Märta-Britt Eriksson får ett paket eller behöver köpa ett frimärke. Annars blir det tyvärr inte så många sittningar i köket i Jädraås.

– Tidigare var posten en social grej. Man pratade med varandra och såg till att folk var vid liv. Men jag och Märta vinkar i alla fall till varandra. När vi gör det vet jag att hon lever och hon vet att jag lever, säger Lasse Kling.

Mer läsning

Annons