Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lavskrikan lockas med korv

Klädda i skogens färger seglar de ljudlösa och orädda in och landar intill falukorvskivorna. Lavskrikan heter olycksbringare på latin och var förr ett dåligt omen för jägare. I dag gör de fågelskådare och andra lyckliga.

Annons

Anders Ekholm är en av dem som är glada över lavskrikorna. Och en av dem som känner dem bäst. Sedan 1990 har han tillsammans med två fågelskådarvänner inventerat deras gästrikerevir längs dalgränsen och ner till Dalälven. De fick tips av jägare om var de setts till, satte upp talg och inväntade de sällskapliga kråkfåglarna.

– Det är en art som är väldigt oblyg, säger Anders Ekholm.

Så fort vi klivit ur bilen på en skogsväg någon mil norr om Jädraås kommer de tyst flygande mellan tallarna, som deras fjäderdräkt går ton i ton med i rostrött och brungrönt. De kommer när de hör bildörren slå igen, berättar Anders Ekholm. Att klappa i händerna är ett annat sätt att försöka locka fram dem. Lavskrikorna är inte rädda för människor och låter sig gärna matas.

Anders Ekholm och hans medinventerare hittade under 1990-talet runt hundra revir i nordvästra Gästrikland, som hör till de sydligaste trakterna för lavskrikan i Sverige. Han vecklar upp en väl använd karta där alla platser är markerade, fyllda ringar för lavskrikerevir och ofyllda där de inte sett några. De har sedan fortsatt att ringmärka lavskrikorna och följa deras liv. Anders Ekholm tror inte att de har en framtid i Gästrikland.

– Det är preliminärt, men dessvärre ser det ut som om femtio procent är borta.

Orsakerna till att de blir sällsyntare är komplexa. Skogbruket hugger ner den täta granskog de trivs i och där deras vintermatsförråd är lagrat. Nötskrikorna, som äter deras ägg och ungar och konkurrerar om maten, har blivit fler. Klimatförändringen påverkar också. Dels gynnnar den nötskrikorna, dels förstör milda vintrar den mat lavskrikorna lagrar.

Från mitten av sommaren till snön kommer samlar lavskrikan in den mat som den ska leva av under vintern och lagrar i träden. Den äter det mesta.

– Allt från bär till älg, säger Anders Ekholm.

När de fyra lavskrikorna, ett par och deras ungar, försvinner efter en liten stund och sedan envisas med att hålla sig undan trots lockförsök är teorin att de hittat ett älgkadaver att samla mat från.

När de försvann hade de inte hunnit få smak på falukorvsskivorna som fågelskådaren Ulf Hultinger och Dagny Ulriksdotter från Sandviken spetsar på grenar i gläntan. Men nötväckor, tofsmesar, svartmesar, talltitor, en trädkrypare och så småningom en nötskrika susar orädda fram och tillbaka till matbordet, där även frön serveras på en sten. När lavskrikorna till sist tyst seglar fram igen återkommer de sedan efter korta utflykter för att tömma krävan.

– De älskar falukorv, säger Anders Ekholm.

Han är fågelskådare sedan barnsben och kom till en punkt där han kände att han fick välja skådarinriktning: bredd eller djup. Han valde det sistnämnda efter att ha läst Arne Blomgrens bok Lavskrikan. Men lavskrikorna fick vänta. Först kartlade han livet för mindre strandpipare, en vadare som gillar sand och grus, i 22 år.

– Jag har suttit på Sandvikens soptipp i tio år, den gamla, ler han.

Numera är det skogen och lavskrikan som gäller. Deras orädda sätt har gjort dem välkända för alla som rör sig där, och kanske också bidragit till myterna om den. Dess latinska namn betyder olycksbringande pratmakare och förr trodde man att den höll ihop med skogsrået. Fick en jägare syn på den var det lika bra att gå hem, jaktlyckan var förstörd. Det sas också att skogsarbetare kunde hugga sig om de såg en lavskrika.

Numera är de en kär syn. Anders Ekholm leder lavskrikeguidningar och många har genom åren fått bekanta sig med fågeln.

– Allt från extremfågelskådare till allmänt naturintresserade och barn.

Han berättar om hur lycklig en man från London var, som sett 6 300 fågelarter, 65 procent av alla som finns i världen, när han fick se och hålla i en lavskrika för första gången.

– Alla människor blir förälskade i den här arten, säger Anders Ekholm

Mer läsning

Annons