Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Läxa för livet

Jag brukar hämta nioåringen på fritids runt halv fem varje dag. Och varje dag är han full av iver inför allt roligt han ska göra så fort vi kommer hem.

Annons

Det brukar handla om dataspel, tv-program och legobyggen, och – tyvärr alltför sällan! – en spännande bok. Just den här dagen fanns det nya superhäftiga uppdateringar till hans favoritspel att hämta på nätet, och han kunde inte komma hem fort nog. ”Men först måste du göra läxan,” sa jag. ”Läxan?” kom svaret, ”jag h-a-t-a-r läxa – räcker det inte med att jag är i skolan hela dagen? Varför måste jag göra läxa?”

Och jag känner igen mig så väl i det svaret. Jag var precis likadan. Jag trivdes väldigt bra i skolan, och tyckte om alla fröknar utom en. Men när det var slut för dagen hade jag massor av andra saker som väntade. Och jag gjorde aldrig mina hemläxor, men det kan man ju inte säga till sitt barn.

Så jag frågade en gammal kompis som är lärare varför man faktiskt ger barnen hemläxor. Och svaret (som jag förstod det) handlade om alla barns möjlighet och rättighet att uppfylla målen, lärarnas svårigheter att hinna med allt under lektionerna, att lära barnen ta eget ansvar, och – trumvirvel, tack! – här kommer det: Att förbereda barnen för vuxenlivet! Detta vuxenliv som tagit knäcken på så många!

Kommer ni ihåg den stora utbrändhetsboomen i slutet av 90-talet? Massor av människor – främst offentliganställda kvinnor – gick rätt in i den så kallade väggen. Jag var en av många rehab-konsulter som försökte hjälpa dessa människor tillbaks till ett normalt liv igen. Dessutom rusade jag i full fart mot min egen vägg, men lyckades missa den tack och lov!

En av anledningarna till att jag höll på att bränna ut mig själv – trots att jag var expert på att lära andra hur man undviker det! – var allt hemarbete. På dagarna träffade man kunder och klienter, och på kvällarna skrev man offerter och utvärderingar. I sovrummet. Och en sak jag har lärt mig den hårda vägen är att om man väl börjat använda sitt sovrum som arbetsrum har man INGENSTANS att ta vägen den dag man inte orkar längre. Det tog mig ett par år att återhämta mig efter den resan, och i dag skulle jag aldrig ta med mig jobbet hem. Möjligen kan det få vänta på mig i hallen, men in i sovrummet kommer det aldrig igen!

Vilket leder mig tillbaks till min sons fråga om hemläxor igen. Vad är det för vuxenliv barnen ska förberedas för egentligen? Vad är det för ansvar de ska lära sig ta? Varför ska de använda tolv år av skolgång till att lära in ett beteende som de sedan kommer att använda de kommande 40 åren till att försöka vänja sig av med?

Men så kan man ju inte säga till en nioåring! Där fungerar tack och lov mutor i stället. Om man är duktig och gör läxan ordentligt så får man ta en hel näve kakor efteråt går alldeles utmärkt att använda. Det är fel, visst, men inte lika fel som sanningen!

LARRY FORSBERG

Mer läsning

Annons