Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Man blir mycket törstigare utan vatten

Annons

Sista dagen i Abisko. Sista chansen att göra något riktigt spektakulärt sommaren 2011. Och efter en vecka fylld av bad i iskalla jokkar, bestigning av de högsta topparna och ont i ögonen av de vackraste utsikterna var jag ändå inte nöjd. Hela veckan hade jag gått och sneglat på ett vattenfall högt upp på västsidan av Nuolja-fjället, och det här var sista chansen att få se det på nära håll.

– Men det finns ju ingen led som leder dit, invände Miss Bomhus föga oväntat. Jag var givetvis förberedd på det och hade i hemlighet slipat på mina argument i flera dagar.

– För det första, konstaterade jag, kommer vi att se vattenfallet nästan hela vägen upp. För det andra kommer vi att höra bruset från jokken. Och för det tredje - och det här var bara en gissning som jag upphöjde till en absolut sanning – så finns det alltid stigar längs jokkarna. De som ursprungligen vandrade här, sa jag och hoppades jag lät övertygande, var beroende av vattnet för sin överlevnad, så därför sökte de sig alltid så nära jokkarna som möjligt.

– I så fall vill jag att du tar med några fyllda vattenflaskor i din ryggsäck för säkerhets skull, fortsatte Miss B. Vilket jag givetvis vägrade. Man bär inte med sig flera liter kranvatten till landets absolut renaste och godaste dricksvatten.

– Vi kommer fram till jokken långt innan vi blir törstiga, avslutade jag diskussionen – kom så går vi.

Givetvis gick det snett från början. För att komma upp på fjället måste vi först genom en torr dalgång. Vi hade inte ens kommit genom bältet av sly och småbjörkar innan hela familjen (utom jag) höll på att förgås av törst.

– Vi hör snart jokken, manade jag på och fortsatte envist framåt. En liten bit upp på fjället fick vi syn på vattenfallet igen. Det var fortfarande långt dit. Barnen sittstrejkade. Miss Bomhus tyckte att jag, i egenskap av oansvarig expeditionsledare, kunde jogga upp till vattenfallet och fylla flaskorna. Vilket jag skulle ha gjort om jag orkat, men jag började också bli ganska mör nu.

Mitt förslag var i stället att de andra skulle stanna och vila en stund medan jag letade efter jokken. Vi hörde den fortfarande inte, men jag såg en dalgång något hundratal meter ifrån oss och sökte mig ditåt. Tio minuter senare var jag tillbaks med både goda och dåliga nyheter. De goda var att dalgången faktiskt var en jokk. De dåliga var att flodbädden var helt uttorkad. Och då menar jag h-e-l-t uttorkad. Vi hade inte kunnat fylla en fingerborg i den jokken. Det triggade i alla fall igång barnen som absolut ville se en torr flodbädd med egna ögon. Och för att göra en lång historia kort – vi fann vatten till slut. Det visade sig att berggrunden rasat in en bit ovanför oss, så jokken försvann ner i en underjordisk grotta. Ovan den platsen forsade vattnet lika klart och drickbart som alltid.

Konstigt nog drack inte sonen så mycket vatten nu när vi äntligen hittat det.

– Pappa, man blir mycket törstigare när man inte har något att dricka, konstaterade han.

Och det har han ju alldeles rätt i. Livet i ett nötskal, faktiskt.

Larry Forsberg,

Låtskrivare och radiopratare

Mer läsning

Annons