Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

- Man känner att man kan hjälpa till

Annons
GD I KOSOVO 1 (4)

Det är tre år sedan NATO bombade i Kosovo.Motsättningarna och hatet finns kvar mellan albaner och serber,men livet går vidare, mycket tack vare FN:s fredsbevarandestyrkor. Gefle Dagblad besökte den svenska FN-bataljonenunder en vecka i mars.

Det här är min personliga betraktelse frånen intensiv, lärorik och mycket händelserik vecka iKosovo. Vi bodde hos Swebat i Camp Victoria, högt och vackertbelägen utanför Ajvalija, en förstad till Pristina.

På minerat område

Direkt efter inkvartering är det dags förförsta genomgången. Minsäkerhet. Henrik Dahlgren,26 år, från Trollhättan, spänner ögoneni oss civilister och säger att vi inte ska gå utanförvägarna. Han varnar oss för att plocka upp okändaföremål och visar minor, granater och annat otyg somhan kallar oxa (oexploderad ammunition). Henrik visar bilder påvad oxa kan göra med en människokropp, autentiska bildertagna för inte så länge sedan. Otäckt. Detär bara en dryg vecka sedan en albansk skogsarbetare gickin i ett minskyltat område, plockade upp en granat och sprängdesig i småbitar. Det tog de svenska minröjarna mångatimmar att bit för bit röja väg för sjukvårdarna.Jag får en obehaglig känsla men i nästa stundrapporteras läget vara lugnt i Kosovo.

De första fyra dagarna är fylld av genomgångaroch rundturer. Jag känner mig som gäst i verkligheten.Det känns fel att betrakta andra människors vardag ochlidande genom ett bussfönster. Vi får bland annat vetaatt befolkningen nu efter kriget till största delen äralbansk och att serberna bor i isolerade byar. Allt flyter tillslut ihop i en enda röra. Det blir ett välkommet avbrottnär vi får veta att vi ska få vara med påett ytsök.

Bussen stannar mitt ute bland åkrarna. Snöfallethar övergått till regn. I samlad trupp går vilängs en lerig väg bort mot en åker en bra bitbort. Det är nu vi får veta vad "jävla balkanlera"är. Leran smetar fast kring skorna och vägrar lossna.Lager på lager byggs på tills det nästan integår att gå. Plötsligt lossnar en lerklump ochbenet känns befriande lätt i två steg, sedan harny lera packats runt kängorna och stegen blir tunga igen.

Henrik Dahlgren från Trollhättan tar sig tid attberätta som sitt arbete. Han bygger bilar civilt men harfått en fyra månaders utbildning för det härarbetet.

- Det har varit snö och tjäle så vi har intekommit igång med minröjningen förrän denhär veckan. Bland annat har vi röjt en väg norrom Pristina som var bombad. Vägen breddades tio meter mendet tog en månad. Nu röjer vi minfält i närhetenav Pristina mellan varven.

De enda redskapen han har är minsökare och bajonett.

- Vi jobbar bara en timme i stöten för att kunnahålla koncentrationen uppe. Vi har väst och byxor somskydd. Ibland ska vi ha ansiktsskydd, ibland inte.

Hur många bomber som finns i Kosovo är det ingensom vet. Kartorna som jugoslaverna och amerikanarna lämnatefter sig är inte helt tillförlitliga. Direktiven varatt områden med fler än 20 minor skulle protokollförasav jugoslaverna men mindre områden finns inte dokumenterade.

Minröjarna är också alltid med på ytsöken.

- För att göra patron ur och om det är försåtsminerat,berättar Henrik.

Vi får veta att serberna är övertygade omatt jugoslaviska armén ska komma tillbaka. Gör dendet måste de ha sina vapen annars straffas de. Å andrasidan är det förbjudet med vapen. Alternativen äralltså att slänga eller gömma på åkrar,i sophögar och diken.

Henrik letar med bajonetten i ett buskage där minsökarengett utslag. Jag glömmer stundens allvar för en litenstund och säger att han ser ut som en sakletare. Henrik börjargapskratta och fotograferna tittar surt på mig. Det gårinte att ha bild på en minröjare som gapskrattar.

- Man känner att man kan hjälpa till. Vi ger tillbakalandet till lokalbefolkningen.

Det blir inget napp den här gången men senare fårvi veta att 15 minuter efter att vi åkt hittas flera vapenoch en hel del ammunition.

Körläraren från Sandviken

Det händer saker hela tiden och all informationkänns ny. Men jag hinner in i pressrummet en liten stundför att mejla och prata med dem där hemma på ekandesatellitlinje. När jag kommer ut därifrån fårjag syn på en gänglig, blåklädd man. Blåklädd!?Han verkar bekant. Jo, visst är han det. Det är AndersAndersson, 45 år, polis från Sandviken. Vi har träffatsi tjänsten förut men då på hemmaplan. Nuär han här som civilpolis åt UNMIK, berättarhan.

- Jag kom hit i september och blir borta ett år. Jagåkte för pengarna, det är inget att hymla om ochså erfarenheten förstås. Här har de ingetfungerande polisväsende så vi utbildar albanerna ochserberna till poliser men än är de inte klara att taöver.

Anders berättar att det finns massor av specialenheter,en kollega har till exempel varit livvakt åt en serbiskpolitiker men Anders är körlärare i Vovstri.

- Jag började för en vecka sedan. Tidigare patrulleradejag och var chef för albanpoliserna. Det är mycket trafikoch trafikolyckor. De har dåliga bilar, vägarna ärdåliga och de är dåliga förare. De flestahar inte körkort men kör ändå. Inte ens desom ska bli poliser har körkort.

FN-soldaterna hade allt ordnat när de kom men förAnders fanns det ingenting.

- Jag fick sova hos en österrikare och börja jagabostad. Vi fick ingen introduktion utan bara en bil och en nyckel.Vi fick klara oss själva. Nu har jag en lägenhet i Pristinamen hyrorna är högre än hemma. Jobbigast ärdet på fritiden men jag brukar nästan jämt åkahit till campen och äter här varje dag. Laga mat hemmagår inte, rätt var det är stänger de av strömmen.

Han tycker att han blivit mycket bra bemött av lokalbefolkningenoch säger att svenskarna har bra rykte här nere.

- Det är roligt att vara svensk här och mindre farligtatt vara polis. Visst är det mycket kriminalitet men de harstor respekt för polisen.

Vi tar oss en biltur genom Ajvalija i polisbilen. Förförsta gången åker vi utan hjälm, västoch minst två soldater. Anders kan röra sig fritt ochvisar oss en del flotta bilar och lyxiga hus, hus som albanerbosatta i Tyskland har som sommarställen. Han berättarockså att det finns allt att köpa i Pristina.

- En del har mycket pengar, andra är fattiga, konstaterarhan.

- Medelåldern här är 24 år och det finnsmassor av barn. Albanerna vill vara fler än serberna i händelseav krig.

Utan kamera ingen hjälp

Allt är nära i Kosovo men vägarnaär så urusla att ingen räknar avståndeni kilometer utan i tid. Vi har sett hur lokalbefolkningen dumparpetflaskor, kylskåp, bilbatterier, plastförpackningaroch så vidare vid närmaste vägkant eller vattendrag.Vi har sett hur de återvinner soporna bland annat genomatt välta bilvraken på högkant så de blirstaket.

Vi har åkt genom Pristina och fått veta att tvåbomber fälldes över staden. Den ena över polisstationen,den andra över post- och telegrafhuset. Det svarta, storastålvraket som ibland syns på tevebilder var en idrottsanläggningmen den brann efter kriget.

Vi hinner också med att bo i tält i Camp Bifrosti bergen vid serbiska gränsen. Eftersom den gångnavintern var den värsta på tio år fick invånarnai de små, isolerade bergsbyarna det mycket svårt.Soldaternas målsättning blev att ingen skulle döav svält eller kyla i Swebats område. Soldaterna togav sina egna pengar för att kunna köpa mat, ved ochandra förnödenheter till befolkningen. Kläder lyckadesde få via Erikshjälpen.

- Hjälporganisationerna stack så fort kamerateamenpackade ihop, säger en soldat bittert och får medhållav andra.

Soldaterna tog sig fram på skidor och med snöskotrar.Då och då såg de spår av små fötter,barn som gått ibland upp till en mil i den meterdjupa snönför att komma till skolan.

Vi har åkt route Beaver till Camp Bifrost, påsamma väg som en buss full med serbiska specialpoliser, MUP,besköts av albanska UCK våren 1999. Samtliga soldaterdog och bussen finns fortfarande kvar i dikeskanten. UCK hadeett av sina fästen här i Zlasterrängen, ett svårtillgängligtområde där det var lätt att gömma sig efterattackerna. I Zlasterrängen grävdes de stupade ner menett år efter attacken fick de omkomna riktiga begravningar.

Mer läsning

Annons